Live fast die young

Trevar försiktigt.

Som att gå på ett minfält. 

Eller på ett golv med krossat glas utspritt, med ögonbindel.

Något håller mig tillbaka.

Hindrar mig från att gå.

Och går jag ändå.

Gör det ont, någonstans, innanför revbenen. 

Någonting är fel. 

Väldigt fel. 

Jag försöker dämpa smärtan och ångesten, försöker få tiden att springa iväg, med hjälp av träning, bakning, musik, läsning och någonstans där emellan tvingar jag mig själv att försöka få klart fotokursen jag läser. 

Men det går inte så bra.

Det kan jag med handen på hjärtat erkänna.

Det går inte alls särskilt bra längre.

Någonting hopar sig.

Samlar sig.

Växer.

Inom mig.

Och det gör ont.

Alkoholen, pillerna, fester, mitt kända aggressiva "stone face" och rökningen var min flykt en gång i tiden. 

Det är den inte längre..

En "skinny fit" men tom kropp? 

Är det så mitt liv ska se ut? 

Är det meningen att det ska göra såhär ont? 

Alltid? 

För fan vad trött jag är på skiten. 

Fan vad arg jag är på den.

Hon.

Som är jag. 

Som tydligen är så jävla svag att hon inte ens kan ta sig ur ett jävla mående!