Detta året kändes det helt okej att fylla år. 
I år fick jag inte ett enda raseriutbrott när folk skrev-och kom fram till mig med ett grattis. 
 
Detta året är jag heller inte lika psykiskt dåligt som jag var förra året, vid den här tiden. 
 
Det var jobbigt med all uppmärksamhet. Så pass jobbigt psykiskt att jag var total deckad  när jag kom hem från jobb.
Jag hade inte ens orkat träna under dagen och kroppen orkade knappt ens röra sig ur soffan på hela kvällen, så att bege mig till gymmet klockan 18 på kvällen, det var inte ens att tänka på! 
 
(null)
 
(null)
 
 
 
Men vad gör det om hundra år? 
Träningen dagen innan gick sjukt bra, med nytt pb i böjen och dessutom fick jag nytt pb igen, igår i böj! 
 
Efter ett misslyckande, kom halvvägs upp, sen satt jag bra där ett tag, tills buddy kom och hjälpte mig upp med stången. 
 
På andra försöket lossnade det och jag kom upp utan minsta lilla skymt av hjälp inom fem meters avstånd. 
På tredje försöket, kom jag upp igen, och sen igen. 
 
Ibland undrar jag hur mycket starkare man faktiskt är... 
Att göra två pb på en vecka... 
"Det där måste jag ju ha kunnat hela tiden..?"
Hm. 
Stolt en gris är jag i alla fall! 
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
Och födelsedagspresenter fick jag, tro det eller ej! 
Jag var inte alls beredd på det, både av kollegor, chefen, och min älskade mamma som kom på besök igår. 
 
Hade världens mysigaste dag! 
Träffar mamma kanske en gång i halvåret, och fan alltså, hon är verkligen min största jävla idol/stjärna/allt! 
 
Kanske låter som världens tönt nu. 
Men hon har verkligen gjort allt för mig, även om jag inte kunde se det då, när hon såg till så jag blev tvångsinlagd, tvångsmatad och satte mig hos åtskilliga psykologer och grejer. 
Jag hatade henne över allt annat då. 
För jag insåg inte hur sjuk jag var och att jag faktiskt behövde hjälp. 
Idag kan jag se tillbaka. 
Och hon räddade bokstavligttalat mitt liv... 
 
Därför. Är hon det bästa jag har i mitt liv. 
Punkt. 
Slut på kärleksförklaringar nu. 
 
(Kärleksförklaring till min mamma och knäböj, nästa inlägg får jag nog slänga upp ett om marklyft också, för dem kan vi ju inte glömma?) 



Helt ärligt? 

Jag tränar inte längre för att "se bra ut". 


När jag är glad.

Gör träningen mig ännu gladare. 


När jag är ett aggressivt jävla psykbryt. 

Gör träningen mig lugn(are).



Träningen gör mig bättre till mods, starkare, mer psykiskt stabil så att jag klarar av vardagen, överhuvudtaget! 




Jag har egentligen aldrig tränat bara för att se bra ut. 

Men det steg mig åt huvudet när man insåg för flera år sedan att man kunde förändra sin fysik så grymt mycket ’bara’ genom att träna och ändra ’lite’ på det man skyfflade in i foderluckan. 

Det var inga problem de första åren.

Allt gick som planerat. 

Jag fick den fysiken som alla berömde och tyckte man skulle ställa upp och tävla med. 

Men hur jag mådde det sista året för att jag hade blivit obsessed, och inte kunde sluta. 

Det är det inte många som vet. 


Min kropp ballade ur. 

  • Mitt immunförsvar slutade fungerade (inte ens läkarna kunde ’förklara’ det, "dem hade aldrig sett något liknande förut") 
  • Extremt nedsatt funktion i lever och njurar. 
  • Depression from hell! 
  • Sömnproblem från det riktiga helvetet! ... Större delen av det sista halvåret sov jag inte mer än 6-8 timmarper vecka! 
  • Jag har fått kroniska skador i knä, höft, muskelfästet under rumpan, för en sån "enkel" sak som att jag hade lite för bråttom en gångi benpressen och eftersom jag hade blivit så pass "träningsstörd" lät jag det aldrig läka. "Fuck vila! Jag måste träna, annars får jag aldrig den fysiken jag vill ha!" 


Däääär kom det! 

Den fysiken jag VILL ha? 

Nä. 

Det var mer: "Den fysiken jag SKA ha!"

Det var inte mer med det. 

Jag vill ha. Jag ska ha. 

Jag ger inte upp förrän jag lyckats! 


Och visst lyckades jag. 

Med en fett procent på cirka ~3%, en kropp som inte fungerade som den skulle, skador som jag inte tog hänsyn till för fem öre, som nu blivit kroniska, och dem gör ont! 

Muskler som jag slitit 4-5 år med att bygga upp pissade jag bokstavligttalat ut i toaletten, jag fick i mig protein och allt det där, jag åt cirka 1800-2000 kalorier om dagen, så jag svälte inte mig. Men tydligen behöver min kropp mer än det, min vardag är mer aktiv än vad jag trodde då. 

Så jag bröt själv ner mina muskler, för där var inte längre reserver/fett/etc. som kroppen kunde bränna. 


Kroppen gick ju inte bara på mina muskler. 

Nej, den började även "äta av sig själv", det där med immunförsvar, njurar och lever. 



Så ja, kort och gott? 

Träningen förstörde mig. 

Men det var jag som valde att leva, träna och äta som jag gjorde. 

I grund och botten var det inget som helst fel på det jag åt, hur jag tränade och levde. 

Men jag hade legat på ett (för mig) underskott alldeles för länge. 


Så det var alltså vad som hände. 

Förra vintern när jag rasade 10kg i vikt på knappt 3 månader, inte tränade på 3-4 månader och var helt åt helvete förstörd. 

Var hos läkaren och psykologen varje vecka och blev hotad med att bli tvångsinlagd. 

Både pga min undervikt, men mestadels för att "just nu är din kropp i så pass dåligt skick att minsta lilla förkylning kommer ta död på dig, inom ett dygn"


Ganska sjukt va? 

Fattar ni nu varför det inte är hälsosamt att försöka bevara en rippad form och magrutor året om..? 


För detta händer inte bara mig! 

Kroppen pallar inte ligga för lågt i fett procent och träna satan för länge, spelar ingen roll att du tycker du äter ordentligt, gör du inte det, då gör du inte det! 


Ibland. 

Ibland ska man faktiskt lyssna på sin omgivning. 

Innan det stiger en åt huvudet... 


Tro mig när jag säger; ni vill aldrig dit! 


Och det klassiska "det händer inte mig"? 

Haha...

Jo. 

Det kan faktiskt hända just precis dig. 

Alldeles för ofta får jag höra från folk att "nämen jag kan inte baka med protein/sockerfritt".
Som att det är något man "föds med att kunna". Som att, om du inte lyckas på ditt första försök är du dömd att aldrig kunna göra det, någonsin. 
Liksom med allt annat i livet?
 
Ingen kan allt med en gång!
Ibland har man otrolig skill och får till det på första försöket, men sedan går det åt skogen förr eller senare ändå.
 
Men det är inte så jäkla svårt, om du bara ger dig fan på att du ska kunna!
 
Precis som med allt annat i livet!
Du går väll inte precis in på ett gym för att du redan kan allt där?
Du väljer inte att utbilda dig för att du redan kan allt som utbildningen/jobbet kräver?
Ni hänger kanske med vid det här laget, hoppas jag, för jag suger på att förklara ibland..?
 
*
 
Likadant är det med det berömda "baka med protein" och "baka sockerfritt/glutenfritt etc".
Det kommer ta en helvetes massa försök och misslyckanden innan ni får till den (enligt er) perfekta kakan, bullen eller vad det nu är ni vill ha fram!
 
Herregud som senast för en timme sedan tog jag ut en sats pepparkakskola mini protein cheesecakes ur ugnen och dem såg fan läskiga ut.
Att få till smak på mina "bakverk" har jag inga problem med längre, men redan innan jag ens börjat baka mina grejer så har jag  en exakt bild i huvudet om hur jag vill att det ska se ut, hur konsistensen ska vara och allt.
Lyckas jag, trots 6-7 års erafrenhet av just detta bak, varje gång?
 
Nej.
Det gör jag inte!
 
Många gånger, faktiskt, majoriteten av gångerna jag hittar på något nytt, krävs dubbel-bak av det jag gör för att jag ska bli nöjd/för att bakverket i fråga ska bli godkänt!
 
*
 
Likadant med mina kära marklyft, inte fasiken går jag in på gymmet och hivar upp 4 reps marklyft på 100kg (mitt absoluta max btw, stolt som fan och skryta atm om ni inte märker det), för att jag redan kunnat det hela mitt liv (fast 1 år gammal och ta 100kg mark? I wouldnt mind tho..)?
 
Var är det roliga i att lyckas med något om du redan kan det?
 
*
 
Man får lov att bli besviken, man får lov att slänga allt åt helvete och säga "nu skiter jag i det här, det här kan jag inte, jag tänker aldrig mer gör det, fuck it!".
Sedan ta sin tid att gå och sura över sitt nederlag i, fan vet jag, hela 6 månader om du nu behöver det (jag gjorde det, 6 månader tog det för mig en gång att få tummarna ur och lyckas med en jävla protein kaka, ETT HELT ÅR MED ZERO MARKLYFT tog det för mig att samla egot och hiva upp dem där förbannade 100, MER ÄN EN GÅNG DESSUTOM! Men jag gjorde det till slut, och gör det än idag WOHO, hehe!!).
 
*
*
 
Sammanfattning,
Du får lov att ta som time of, och sura, vara bitter och jävlig, tänka att "detta kommer jag aldrig klara så jag skiter i det!".
 
Men du får inte ge upp.
Är det något du verkligen vill.
Så kan du.
 
Varesig det gäller utbildning, jobb, marklyft, knäböj, resor, bakning, att bli frisk/bättre från en psykisk/sjukdom, gud vet vad.
 
 
MEN DU KAN!!!!!
Ge fan aldrig upp!