(null)

(null)


Antingen ser jag ut såhär; anorexi, eller såhär: svindeffad, eller såhär; idag (ingen bild på det för jag klarar inte av att se mig själv i denna kroppen pga äckel, självhat osvosv 🙂🙃). 


Jag har spenderat de senaste två åren med att försöka acceptera det. Att jag måste välja. För många "är det bara att lägga sig på något mitt emellan" om nu inte är nöjd med varken det ena eller det andra. 

För mig är det inte lika "lätt" (säg någon gång det är lätt - det där med att vara nöööööjd eller ens acceptera sin form?), att lägga mig någonstans där, mitt emellan. 

Jag kan skylla hejvilt på mina diagnoser och mitt psyke överlag. 

Men jag är sån. 

Jag är sån i allt. 

Jag har alltid varit sån. 


ALLT JÄVLA ALLT ELLER INGENTING ALLS! 


.


Antingen ska jag supa skallen av mig varje dag alla dagar året om. 


"Missbruka" sex (för ja, i detta fallet blir det ett missbruk), framförallt sex där det innebär att jag blir skadad, - eller gå flera år(!) utan att ens känna någon som helst lust efter något sådant. 


Överdosera tabletter jag helst inte ens borde ha i min ägo, varje kväll. 


Röka 3 packe cigg på en dag i flera veckor, till att inte ens vilja lukta på cigarettrök från förbipasserande för det luktar helt plötsligt skit. 

Skamligt nog men shoppa (så klart online, för Klarna är en jävla rävsax som smäller när du minst anar det - tips - DON’T EVER FUCKING DO THAT SHIT!!!) mer än vad jag borde och faktiskt  ens behöver - motsägelsefullt med tanke på hur jävla noga jag annars är med att spaaaaara på våra/miljöns resurser, släng inte mat och saker i onödan, köp begagnat om du kan osv. - sen sitter jag där med en fet jävla avbetalning som kommer ta mig ETT HELT JÄVLA FUCKING ÅR att bli av med bara för att min hjärnas frontallob inte fungerar som den ska!!! 


Överäta på grund av ångest och stress för att sedan kräka tills jag rivit upp halsen så pass att där bara kommer blod och jag i flera dagar efter det varken kan dricka eller ens svälja mitt eget jävla saliv utan att det känns som en kniv i halsen. 


Svälta mig så jävligt att jag till slut bara har sådär 1 månad kvar att leva för min kropp är på bristningsgränsen och håller på att lägga av helt. (Så till alla vältränade PT ’influenser’ på instagram; jo mina kära vänner, kroppen KAN VISST gå i svältläge! Men det kräver sin beskärda del av extrema åtgärder. Men det kan den så i helvete visst. Ni kan ju ta era finformade arslen och bege er till en ätstörningsklinik och vara där någon vecka så ska ni få se på dem som kommer in akut. 

Just sayin’!)


Och svälter jag inte, nä då äter jag för mycket (obs, pratar ej hets/överätning nu, but still, way mer än vad jag egentligen behöver! 


Antingen älskar jag en människa mer än allt annat i hela världen och hade seriöst kunnat ta mitt liv för denne. 

Eller. 

Hatar jag med sådan kraft att jag hade kunnat skära halsen av DIG! 


Antingen känner jag ingenting. 

Eller känner jag allt. 

Allt och allting PÅ EN JÄVLA GÅNG OCKSÅ. 

"DET" kan inte ens vara så gulligt att det kan dela upp sig lite sådär över dagen/veckan/månaden/året. 

Nej då. 

ALLTING. PÅ EN HEL JÄVLA GÅNG. 

Inom loppet av samma jävla nanosekund! 

Och där är fan många nanosekunder på ett dygn ska ni veta. 


Inga pauser, ingenting. 



Tro på fan att jag försökt ta mitt liv förut? 

Tro fan att jag fortfarande vill göra det idag? 


KAN NI KANSKE FÖRSTÅ NU HUR JÄVLA SVÅRT DET ÄR FÖR MIG, ATT LEVA OCH GÖRA ALLT SOM ALLA ANDRA GÖR SÅDÄR NORMALT OCH LAGOM-ISH? 


.


När ni vaknar på morgonen och känner er överkörda av en fucking lastbil, eller bara är allmänt AStrötta… 


Det är dem dagarna jag känner jag måste dö. 

Isolera mig.

Försvinna. 

Skada mig. 

På något av dem sätten jag redan nämnt ovan, jag har säkert glömt något, det gör jag fan alltid. 


Så nästa gång ni ber mig att "bara gå upp och gå ut och göra ditten och datten"…


Kan ni snälla bara försöka TÄNKA LITE? 

Att vissa dagar är jag mer lik en redan-död person med en inre explosion av depression och negativa känslor och ångest och fan och hans jävla helvetesmoster. 


.


Nä okej. 

Vid detta laget VET jag att ingen kan förstå. 

Ingen kan förstå som inte redan har gått igenom liknande eller har liknande problem som jag. 


Men fattar ni hur ont det gör? 

FATTAR NI INTE VILKEN JÄVLA FUCKING SMÄRTA NI ORSAKAR MIG NÄR NI BETER ER SOM ATT DET ÄR EN FIS I RYMDEN? 


FATTAR NI INTE ATT DET ÄR PÅ GRUND AV ER SOM JAG BLIVIT OCH FORTSÄTTER BLI SÄMRE ISTÄLLET FÖR BÄTTRE? 


.


Obs. Jag är väl medveten om att jag har människor omkring mig som bryr sig och försöker stötta mig så gott dem kan efter vad dem tror är bra/rätt. 

Problemet är bara att det sällan blir rätt i slutändan ändå. 


Eftersom jag svänger värre än en jävla pendel så behöver jag ena dagen någon som säger; "nu kommer jag hem till dig och sitter med dig hela kvällen/drar med dig ut och bara för något, så att du kan sluta guilt-trippa dig själv, eller hitta på dumheter", 

Och nästa kan jag faktiskt bara behöva vara ENSAM! 

Och då är det värsta ni kan göra att försöka få ut mig på något, eller ens umgås. 


Men för att vara helt ärlig? 


Oftast? 


Behöver jag faktiskt någon. 

HOS MIG. 

Oftast inte mer än någon timme eller två. 

Men jag behöver någon. 

För att orka fortsätta framåt. 


Jag är bara så jävla bra på att hålla mig undan/stänga in mig i mig själv och försvinna, och det är då jag förlorar. 

Förlorar och tar avstånd från dem jag egentligen behöver och älskar. 

Förlorar och frivilligt går rakt ner i mitt eget personliga helvete. 


.


Kan ni förstå? 

Kan ni snälla försöka förstå? 

Om någon bryr sig. 

Försök snälla förstå. 


Försök förstå varför jag hatar frågan "hur är det?"

För jag kan aldrig svara på den. 

För jag vet aldrig. 

Jag vet inte hur det känns annat än att vara EXTREMT hyperaktiv så pass hyper att du inte känner några känslor för du är så igång och speedad och håller på med "tio olika saker på samma gång" och blir då bara fett jävla lack när någon kommer och "stör" mig. 

Eller är jag numb. 

Helt avstängd och känner ingenting. 

Eller, 

Är jag helt jävla överkörd, deprimerad, så jävla trött på mig själv, allt och alla så pass mycket att jag bara vill på allvar hoppa framför ett tåg…


Bara för att jag aldrig kan avsluta någonting på ett schysst sätt så lägger jag in en text som jag har kommit att älska så pass jävla mycket för det exakt precis så det känns mestadels av tiden; 


"So how can I be fine when everything is crashing?

Why do you cross my mind when fire burns around me?

I'm forced to walk your line, I should've walked away

'Cause maybe then you'd see the damage that you did to me"


SNIPPSNAPPSNUT SÅ VAR DENNA BORDERLINE ADHD MED MERA SAGAN SLUT