att jag tog mig igenom gårdagen så pass bra som jag gjorde förvånar till och med mig själv. 
men jobbade tillsammans med en helt underbar tjej som antagligen omedvetet gjorde mig lite bättre till mods. 

jag var ledig några få timmar mitt på dagen, mellan morgon och kvälls passen på jobb, så tog tillfälle i akt att göra protein pannkakor. dem blev riktigt bra! 
både utseende mässigt (där brukar jag misslyckas totalt) och smakmässigt, detta kommer jag köra på fler gånger framöver, dock är jag ingen som är så väldigt glad i att stå i köket hur länge som helst, vill att mat ska gå snabbt att göra, snabbt och smärtfritt. 

sen idag är min första lediga dag på hela September, och sista. 
har ju jobbat så fort jag varit ledig från plugget. 
hatar att vara ledig, men gjorde det bästa av morgonen i alla fall, en halv liter kaffe och en liter te slank ner medan jag för första gången i år spenderade några timmar i min underskattade, varma onepiece.

när jag väl lyckats samla mig så gjorde jag en god frukost, protein gröt. 
så gott men aja baja vad tankarna retas med mig för tillfället. 
det suger. 

någon gång i september..

alla dagar 2 kommentarer


att jag tog mig igenom gårdagen så pass bra som jag gjorde förvånar till och med mig själv. 
men jobbade tillsammans med en helt underbar tjej som antagligen omedvetet gjorde mig lite bättre till mods. 

jag var ledig några få timmar mitt på dagen, mellan morgon och kvälls passen på jobb, så tog tillfälle i akt att göra protein pannkakor. dem blev riktigt bra! 
både utseende mässigt (där brukar jag misslyckas totalt) och smakmässigt, detta kommer jag köra på fler gånger framöver, dock är jag ingen som är så väldigt glad i att stå i köket hur länge som helst, vill att mat ska gå snabbt att göra, snabbt och smärtfritt. 

sen idag är min första lediga dag på hela September, och sista. 
har ju jobbat så fort jag varit ledig från plugget. 
hatar att vara ledig, men gjorde det bästa av morgonen i alla fall, en halv liter kaffe och en liter te slank ner medan jag för första gången i år spenderade några timmar i min underskattade, varma onepiece.

när jag väl lyckats samla mig så gjorde jag en god frukost, protein gröt. 
så gott men aja baja vad tankarna retas med mig för tillfället. 
det suger. 
dörrklockan ringer. jag ignorerar den gällande signalen som skär i öronen. 
det börjar knacka på dörren, ju längre jag väntar, ju hårdare och mer maniska blir knackningarna. 
jag kryper ihop i ett hörn under trappan, i fosterställning. 
nej nej nej bara låt mig vara! 
knackningarna har nu övergått till skrapande och klösande på köksfönstret. 
jag hör, jag kan känna på mig att det snart kommer in, fönster som är gjorda av glas håller inte länge. 
varför bor vi i jävla glashus när vem som helst kan ta sig in när dem behagar? 
som naglar mot svart tavlan, jag trycker händerna hårt mot öronen, försöker desperat stänga alla ljuden ute. 
de hemska hjärtskärande tjuten, glas som splittras, skärvor som sprider sig över golv och bord som störtande fåglar. 
dimman som sakta sprider sig genom det krossade fönstret, in i huset, glider fram och tillbaka i rummen som om den letade efter något. någon. mig. 

kallsvetten som rinner längs med min ryggrad, mitt hjärta som pulserar likt en vild hammare, mitt huvud som bultar värre än när man har feber. 
jag kryper ihop ännu mer på det kalla golvet. 
snälla snälla låt mig gå, låt mig vara. 
dimman känner av vittringen, stanken av rädsla och dödsångest sprider sig genom både ben och märg, jag blir förblindad och kan inte längre varken se eller höra. 
som om någon tryckt ner min kropp under vatten, rörelserna är i slow motion och allt är suddigt. overkligt. 
är det verklighet, eller är det fantasi? 

jag vet ingenting längre.
ångesten kramar om mig, hårt, den har saknat mig. att jag inte saknat den det minsta kan jag inte säga. 
mina läppar har blivit förseglad med lim, jag kan inte ens kippa efter andan längre. 
självhatet och förnedringen, klaustrofobin och paniken fyller min kropp. 

ut. ut. jag måste ut. jag kan inte vara fast här. fängslad, en fånge i min egen kropp. 
jag måste ut. 
min kropp är för stor, för klumpig och äcklig.
fel fel fel fel fel.
vart jag än vänder mina mörk bruna ögon är där bara fel, fel fel fel, snälla gör något rätt då! skriker jag ut i ren frustration, till ett tomt rum...
jag är ensam, helt ensam, ännu en gång. 

dimman som bröt sig in, i mitt hus, i mitt liv, in i min kropp, är borta. 
allting ser bra ut igen. 
på utsidan.

men på insidan har kriget alldeles precis börjat. igen. efter så många år, trodde jag verkligen att jag skulle få mer än en månads tid att mår bra?  

en idiotisk patetisk liten drömmande skit är vad jag är, när jag på allvar tror att jag äntligen är på väg. 
var på väg.
mot friheten.

som blir allt mer avlägsen efter varje sekund som går. 

inbrott. hemsökt. våldtagen.

stört 2 kommentarer
dörrklockan ringer. jag ignorerar den gällande signalen som skär i öronen. 
det börjar knacka på dörren, ju längre jag väntar, ju hårdare och mer maniska blir knackningarna. 
jag kryper ihop i ett hörn under trappan, i fosterställning. 
nej nej nej bara låt mig vara! 
knackningarna har nu övergått till skrapande och klösande på köksfönstret. 
jag hör, jag kan känna på mig att det snart kommer in, fönster som är gjorda av glas håller inte länge. 
varför bor vi i jävla glashus när vem som helst kan ta sig in när dem behagar? 
som naglar mot svart tavlan, jag trycker händerna hårt mot öronen, försöker desperat stänga alla ljuden ute. 
de hemska hjärtskärande tjuten, glas som splittras, skärvor som sprider sig över golv och bord som störtande fåglar. 
dimman som sakta sprider sig genom det krossade fönstret, in i huset, glider fram och tillbaka i rummen som om den letade efter något. någon. mig. 

kallsvetten som rinner längs med min ryggrad, mitt hjärta som pulserar likt en vild hammare, mitt huvud som bultar värre än när man har feber. 
jag kryper ihop ännu mer på det kalla golvet. 
snälla snälla låt mig gå, låt mig vara. 
dimman känner av vittringen, stanken av rädsla och dödsångest sprider sig genom både ben och märg, jag blir förblindad och kan inte längre varken se eller höra. 
som om någon tryckt ner min kropp under vatten, rörelserna är i slow motion och allt är suddigt. overkligt. 
är det verklighet, eller är det fantasi? 

jag vet ingenting längre.
ångesten kramar om mig, hårt, den har saknat mig. att jag inte saknat den det minsta kan jag inte säga. 
mina läppar har blivit förseglad med lim, jag kan inte ens kippa efter andan längre. 
självhatet och förnedringen, klaustrofobin och paniken fyller min kropp. 

ut. ut. jag måste ut. jag kan inte vara fast här. fängslad, en fånge i min egen kropp. 
jag måste ut. 
min kropp är för stor, för klumpig och äcklig.
fel fel fel fel fel.
vart jag än vänder mina mörk bruna ögon är där bara fel, fel fel fel, snälla gör något rätt då! skriker jag ut i ren frustration, till ett tomt rum...
jag är ensam, helt ensam, ännu en gång. 

dimman som bröt sig in, i mitt hus, i mitt liv, in i min kropp, är borta. 
allting ser bra ut igen. 
på utsidan.

men på insidan har kriget alldeles precis börjat. igen. efter så många år, trodde jag verkligen att jag skulle få mer än en månads tid att mår bra?  

en idiotisk patetisk liten drömmande skit är vad jag är, när jag på allvar tror att jag äntligen är på väg. 
var på väg.
mot friheten.

som blir allt mer avlägsen efter varje sekund som går. 

Lite så här ser min kvällsmat ut nu förtiden. Har helt tappat aptiten, frukost och lunch går bra, shaken och äpplet efter träningen får jag trycka i mig, illamåendet väller upp. 
Fattar inte varför? 

Idag höll jag på att kräka, tre gånger, en på crossen, på löpbandet och inne i omklädningsrummet. Fattar inte vad det är med mig, ok liksom att man kan få upp lite när man tränar, man tar ju i, det är ju bra sådär, men man ska inte gå runt och vara illamående och aptitlös från lunchtid till dagen efter. 

Min kropp kanske försöker börja med någon självvald fasta? Haha nä, skämt åsido, är inte så mycket för fasta och sånt. Även fast jag varit riktigt sugen på att testa. 
Med risk för att det ska bli tokigt med maten igen, jag behöver verkligen inte mer problem med maten inte. Har ju precis börjat med "eat for function".

Får helt enkelt fortsätta med min Gaviscon och magkatarr medicin. Mindre roligt det här. Men har verkligen vridit och vänt på mitt ätmönster ut i minsta lilla vinkel, kan verkligen inte hitta något jag äter eller gör fel. 
Kanske någon förkylning som är på G igen? Vad tror ni? 
Tips? Åsikter? Allting tas emot med öppna armar! 

aptitlöshet...

stört Kommentera

Lite så här ser min kvällsmat ut nu förtiden. Har helt tappat aptiten, frukost och lunch går bra, shaken och äpplet efter träningen får jag trycka i mig, illamåendet väller upp. 
Fattar inte varför? 

Idag höll jag på att kräka, tre gånger, en på crossen, på löpbandet och inne i omklädningsrummet. Fattar inte vad det är med mig, ok liksom att man kan få upp lite när man tränar, man tar ju i, det är ju bra sådär, men man ska inte gå runt och vara illamående och aptitlös från lunchtid till dagen efter. 

Min kropp kanske försöker börja med någon självvald fasta? Haha nä, skämt åsido, är inte så mycket för fasta och sånt. Även fast jag varit riktigt sugen på att testa. 
Med risk för att det ska bli tokigt med maten igen, jag behöver verkligen inte mer problem med maten inte. Har ju precis börjat med "eat for function".

Får helt enkelt fortsätta med min Gaviscon och magkatarr medicin. Mindre roligt det här. Men har verkligen vridit och vänt på mitt ätmönster ut i minsta lilla vinkel, kan verkligen inte hitta något jag äter eller gör fel. 
Kanske någon förkylning som är på G igen? Vad tror ni? 
Tips? Åsikter? Allting tas emot med öppna armar!