Can we forget the past I miss you I mean it, and if love is made of glass can we pick up the pieces?
32kommentarer
Förutom att jag är helt jävla lost och förälskad i denna outfit jag nyss slängde ihop på fem minuter så sitter jag här med annsiktsmask och letar febrilt efter något, vad som helst, som kan råda bot på min ångest och tjockis-känslor just nu. Mår så jävla dåligt så det finns inte!
Men det ska nu inte gå ut över er, förlåt mig, vad jag egentligen hade behövt är att skriva en några kilometer lång text om hur jag känner och mår och tycker och tänker så jag iaf kunde fått ut lite av all skit som trycker på innifrån. MEN.JAG.FÅR.INTE.FÖR.HON.
Just nu är Hon way more starkare än mig, och det är så jävla jobbigt... Speciellt när jag går runt hela tiden med tanken i huvudet att "Jag dör hellre än fortsätter känna och må så här!"
Men kan istället för er som inte orkade läsa ovanstående säga min direkta anledning till detta inlägg, och det är min enormt stora kärlek till den röda stickade koftan i kollaget.
Ska jag erkänna en pinsam sak? Jag har faktiskt drömt om att jag fick den. Hahaha! Patetiskt?
Men jag är helt jävla kär och bara vill vill vill ha den något enormt mycket, men liksom 400kr för en stickad "tygbit" kan kännas lite mycket kanske?
Hm...
I.LIKE.I.WANT.I.NEED.NOW.
Btw, tröjan är från misselfridge.com om någon undrar och går like I sad på 400kr bara ifall någon jubelidiot skulle få för sig att slänga upp sin feta plånbok till jul och köpa skiten åt mig hehe. & jag och Camilla räknade ut att jag har samma storlek som en 12 åring enligt det engelska size listan. What the fuck liksom? Haha..
