Då är det alltså bara nio skoldagar kvar tills det äntligen är lov igen, inklusive fem jobbdagar, så egentligen är det fjorton dagar kvar till lov för min del men jag tycker det låter bättre när man säger nio dagar kvar för det låter mycket mindre så vi kör på det!
Och vad händer på lovet då, undrar alla som vanligt, och jag står en stund och vickar lite på tårna, kliar mig i pannan och försöker få hjärncellerna i arbete igen efter den senaste tidens grumligheter. Jo men just det. Jag ska till Ystad, bo i lägenheten, nästan en hel vecka denna gången. Fan vad bra det ska bli, har jag bestämt.
Det var ju ett jävla tjat om det där jävla Ystad, tänker ni nu, men nu är det faktiskt som så att det blev inget Ystad sist, som jag hade skrivit och sett fram emot. Men det blev inte kaos i lilla planeringshjärnan ändå konstigt nog. Utan jag tog emot beskedet med ro och tänkte, för en gångsskull, one day at a time!

Men denna gången får det inte bli konstligheter runt detta, för jag behöver verkligen komma bort från skitskitskit Eslöv/Löberöd/osv. Behöver min ensamtid på riktigt nu, eller nej, behöver inte; crave:ar är ett bättre ord! 
Jag behöver verkligen min ensamtid, för då slipper jag behöva dra upp smilbanden ända upp till ögonen, prata snällt och leka glad från morgon till kväll. När jag är ensam har jag bara mig själv, och då finns det inte längre några krav och måste:n om trevligheter och "måste-alltid-vara-på-tipp-topp-humör". 
Jag är bara mänsklig, jag kan inte alltid vara på topp. Men min behandlare och familj har fått för sig att så fort jag är minsta lilla nere så är jag tillbaka i skiten igen. Vilket inte stämmer!

Men jag är väll lite annorlunda, det kan jag erkänna, jag har fått höra att jag kom hit i ett rymdskepp som liten, och att mamma och pappa hittade mig ute på någon åker. Fast jag har inte allt för svårt för att tro på det där faktiskt. 
 
 
Har btw fått ett riktigt peppryck nu, idag. Tänker inte gå runt och ha ont överallt, inte kunna sitta eller ligga för benen skär och skaver in i huden, vara fylld utav blåmärke och må skit dagarna i ända! 
Till sommaren ska jag ha nått min målvikt!
Så för att slippa stressen och pressen sen, så kan jag ju lika bra börja nu? 
Att bli frisk är verkligen ett jobb på heltid, det är fan det skitigaste jobbigaste jobbet som finns, så jobbigt att jag velat dö på många gånger och även försökt ta mitt liv.
Men jag har gjort det förut och jag vet att jag kan göra det igen!
(Låt mig bara gode gud ha styrkan att göra mig helt fri denna gången, jag orkar inte vara "halvfrisk" och egentligen må skit i mig själv medan kroppen ser ok ut, det är fan inte okej det heller! Då är jag hellre skinn och ben som nu och mår skit samtidigt..)

Det skaver när jag sover, benen skär sönder mig inifrån

stört 3 kommentarer
Då är det alltså bara nio skoldagar kvar tills det äntligen är lov igen, inklusive fem jobbdagar, så egentligen är det fjorton dagar kvar till lov för min del men jag tycker det låter bättre när man säger nio dagar kvar för det låter mycket mindre så vi kör på det!
Och vad händer på lovet då, undrar alla som vanligt, och jag står en stund och vickar lite på tårna, kliar mig i pannan och försöker få hjärncellerna i arbete igen efter den senaste tidens grumligheter. Jo men just det. Jag ska till Ystad, bo i lägenheten, nästan en hel vecka denna gången. Fan vad bra det ska bli, har jag bestämt.
Det var ju ett jävla tjat om det där jävla Ystad, tänker ni nu, men nu är det faktiskt som så att det blev inget Ystad sist, som jag hade skrivit och sett fram emot. Men det blev inte kaos i lilla planeringshjärnan ändå konstigt nog. Utan jag tog emot beskedet med ro och tänkte, för en gångsskull, one day at a time!

Men denna gången får det inte bli konstligheter runt detta, för jag behöver verkligen komma bort från skitskitskit Eslöv/Löberöd/osv. Behöver min ensamtid på riktigt nu, eller nej, behöver inte; crave:ar är ett bättre ord! 
Jag behöver verkligen min ensamtid, för då slipper jag behöva dra upp smilbanden ända upp till ögonen, prata snällt och leka glad från morgon till kväll. När jag är ensam har jag bara mig själv, och då finns det inte längre några krav och måste:n om trevligheter och "måste-alltid-vara-på-tipp-topp-humör". 
Jag är bara mänsklig, jag kan inte alltid vara på topp. Men min behandlare och familj har fått för sig att så fort jag är minsta lilla nere så är jag tillbaka i skiten igen. Vilket inte stämmer!

Men jag är väll lite annorlunda, det kan jag erkänna, jag har fått höra att jag kom hit i ett rymdskepp som liten, och att mamma och pappa hittade mig ute på någon åker. Fast jag har inte allt för svårt för att tro på det där faktiskt. 
 
 
Har btw fått ett riktigt peppryck nu, idag. Tänker inte gå runt och ha ont överallt, inte kunna sitta eller ligga för benen skär och skaver in i huden, vara fylld utav blåmärke och må skit dagarna i ända! 
Till sommaren ska jag ha nått min målvikt!
Så för att slippa stressen och pressen sen, så kan jag ju lika bra börja nu? 
Att bli frisk är verkligen ett jobb på heltid, det är fan det skitigaste jobbigaste jobbet som finns, så jobbigt att jag velat dö på många gånger och även försökt ta mitt liv.
Men jag har gjort det förut och jag vet att jag kan göra det igen!
(Låt mig bara gode gud ha styrkan att göra mig helt fri denna gången, jag orkar inte vara "halvfrisk" och egentligen må skit i mig själv medan kroppen ser ok ut, det är fan inte okej det heller! Då är jag hellre skinn och ben som nu och mår skit samtidigt..)

Har kommit fram till en sak som jag bara varit vagt medveten om förut.
Anledningen till att jag inte klarar av att äta som jag ska, utan hellre äter godis istället för mat eller bara svälter helt.

Mättnaden. Är så jävla rädd för att bli mätt så att det inte är sant. Hatar att känna känslan, att vara full, mätt. Jag är äcklig då. Inte okej.

Så varje gång jag ska äta, om jag ska äta, är det alltid en jakt på maten som mättar minst, mängderna som är minst.

Herregud, jag låter för tusan sjukare än vad jag egentligen är! Eller jag kanske verkligen är såhär pass sjuk fortfarande?
Jag vågar verkligen inte ta upp det här med min mamma eller behandlare. Så vänder mig till er, läsare, är det någon här som har tips?
HUR FAN GÖR MAN FÖR ATT STÅ UT MED MÄTTNADEN?
Den där fruktade bukfyllan, den skrämmer skiten ur mig! Är så jävla rädd för att bli mätt. Svullen mage, full mage, stor mage, ångest, panik, vill dö.

Mättnad, farligt?

stört 13 kommentarer

Har kommit fram till en sak som jag bara varit vagt medveten om förut.
Anledningen till att jag inte klarar av att äta som jag ska, utan hellre äter godis istället för mat eller bara svälter helt.

Mättnaden. Är så jävla rädd för att bli mätt så att det inte är sant. Hatar att känna känslan, att vara full, mätt. Jag är äcklig då. Inte okej.

Så varje gång jag ska äta, om jag ska äta, är det alltid en jakt på maten som mättar minst, mängderna som är minst.

Herregud, jag låter för tusan sjukare än vad jag egentligen är! Eller jag kanske verkligen är såhär pass sjuk fortfarande?
Jag vågar verkligen inte ta upp det här med min mamma eller behandlare. Så vänder mig till er, läsare, är det någon här som har tips?
HUR FAN GÖR MAN FÖR ATT STÅ UT MED MÄTTNADEN?
Den där fruktade bukfyllan, den skrämmer skiten ur mig! Är så jävla rädd för att bli mätt. Svullen mage, full mage, stor mage, ångest, panik, vill dö.

Min kropp protesterar något enormt just nu känner jag.
Magen har varit i uppror hela veckan, jag är helt dränerad på energi, fryser konstant, om jag så sitter eller står så snurrar hela världen runtomkring mig.
När jag väl sover de få timmar jag kan om nätterna så vaknar jag, alltid kallsvettig, stressad, med magknip och en hemsk smak i munnen, en bitter smak som påminner mig alldeles för mycket om förr i tiden.

Håller jag på att bli sjuk?
Eller är det som min kropp med sin nuvarande för låga vikt och intag inte orkar med vardagen?

Var helt säker på att jag skulle svimma på jobb i fredags, mina ben bar mig knappt och fy. Jag tycker inte alls om det här. Jag som alltid brukar vara den piggaste? Vad är det som händer med mig egentligen?
Blir ännu mer trött när jag efter timtals googlande mm. inte ens kommer fram till vad det kan vara! Näringsbrist? En elak bacillusk? Vadvadvad?

No mercy for me, nightmares have become my dreams

stört 8 kommentarer

Min kropp protesterar något enormt just nu känner jag.
Magen har varit i uppror hela veckan, jag är helt dränerad på energi, fryser konstant, om jag så sitter eller står så snurrar hela världen runtomkring mig.
När jag väl sover de få timmar jag kan om nätterna så vaknar jag, alltid kallsvettig, stressad, med magknip och en hemsk smak i munnen, en bitter smak som påminner mig alldeles för mycket om förr i tiden.

Håller jag på att bli sjuk?
Eller är det som min kropp med sin nuvarande för låga vikt och intag inte orkar med vardagen?

Var helt säker på att jag skulle svimma på jobb i fredags, mina ben bar mig knappt och fy. Jag tycker inte alls om det här. Jag som alltid brukar vara den piggaste? Vad är det som händer med mig egentligen?
Blir ännu mer trött när jag efter timtals googlande mm. inte ens kommer fram till vad det kan vara! Näringsbrist? En elak bacillusk? Vadvadvad?