Work with your body and it will work for you
19:34:43 "Everyone is in such a hurry, people haven't found meaning in their lives, so they're running all the time looking for it. They think it is the next car, the next house, the next job. Then they find those things are empty, too, and they keep running."
~ Albom
I choose to be happy because I want to do more than just exist in the world, let us all pause in our pursuit of happiness just to be. Let us pause our striving and arrive already.
Jag har fiskfjäll på rumpan
Galet vilket sommarväder vi hade igår.
Galet vad jag kan sakna sommaren, men ändå hata känslan av att svettas pga att det är för varmt och kvavt.
Galet att jag vaknade vid tre inatt för att det åskade, mullrade och ösregnade utanför. Jag är och har aldrig varit rädd för oväder, snarare älskat det, men inatt var jag helt säker på att det var jordens undergång som väntade utanför mitt fönster. Jag låg invirad i mitt tjocka duntäcke med mina blåslagna knän uppdragna under hakan. Väntade, försökte komma ihåg att andas, väntade. Men lyckades somna om efter att råttjävelen hade slutat föra liv.
Galet vad mina känslor skiftar, från tiptop till downdowndown.
Galet hur jag i någon vecka kan känna mig som nyförälskad i både livet och i vissa personer till att nästa vecka och veckorna därefter inte känna någonting alls. Jag har tillfälligt stängt av. Känner ingenting. Så det går när jag sätts under för mycket press. Jag stänger av, och fokuserar enbart på det jag verkligen känner är nödvändigt att fokusera på för tillfället. Vilket just nu är träningen, tillföra min kropp tillräckligt med näring för att orka leva och bygga muskler, dricka tillräckligt, musiken och finnas där för mina närmaste. Den sista biten ska jag väll inte sticka under stol med att den inte går som den borde, men jag gör iaf ett tappert försök.
Studenten nalkas, om cirkus 23 dagar kommer jag gå ut med världens fulaste mössa på huvudet. Förhoppningsvis så full att jag inte kommer minnas den senaste studentveckan med både sambatåg och andra galenskaper.
Borde slå på mina känslor igen, borde börja känna igen. För studentveckan ska ju vara den bästa i ens liv, har jag fått höra från så otroligt många håll och kanter. Och jag ska ner till Ystad snart igen och förmodligen träffa en väldigt bra pojk nästa helg, igen. Fast de senaste två gångerna vi träffades har varit i världens nog bästa stad, Köpenhamn. Fast vi borde verkligen inte dricka så mycket varenda gång i ses...
Slut-skit-snackat!
Måste börja känna igen, men vill intem vågar inte, självbevarelsedrift kallar dem det.
När jag stänger av sådär.
För att skydda mig från allt den press och stress som skaver och trycker sönder mina revben.
Klart att jag vill känna, känslor, äkta, glädje.
Men med känslorna kommer också sorgen komma tillbaka, hatet, ångesten, och jag klarar inte av att hantera den just nu. Kanske kommer jag aldrig lära mig det?
Men då får jag helt enkelt gå livet ut, som en känslolös zombie. Jag är bara rädd, att jag ska sluta bry mig så mycket att jag till slut skjuter alla jag håller kärt ifrån mig. Som sist...
Historien upprepar sig.
Eller?
if your horse won't run then put a carrot in front of it
idag var ingen löpar dag. jag har lyckats skada mitt knä något så grymt mycket att bara jag går en liten sträcka så vill jag slänga mig på marken i en hög och skrika rakt ut.
det negativa med mjuka leder och för snabb/hård träning på direkten mina vänner. akta er för sådant. det är bara dumma folk som jag som tvunget ska utmana ödet och min egen kropp.
jag gick till gymmet idag och hade bestämt mig för att bara köra armar, bröst, axlar och möjligtvis lite mage.
men efter 20 minuter med hantlar osv så höll benen på att få fnatt. åter igen; det negativa med att äta ordentligt är väll ändå att man blir verkligen sig själv igen, all energi återvänder och i mitt fall betyder det att jag blir en jävla duracell kanin (ett smeknamn jag fått gå med typ hela mitt liv).
"lyssna på kroppen, vila lilla knät, inte belasta det" nej nej nej, skrek mina ben och upp på bandet och springa springa springa.
"bara fem minuter" sa min hjärna, och jag flöt in i min egna lilla värld medan benen pinnade på i full karriär.
jag behöver minsann ingen Channing Tatum framför mig för att springa jag inte!
tiden glömde jag bort. som vanligt när jag försvinner in i mig själv. psykisk störning har jag fått höra att det är men okej, då har jag varit född med den störningen, likaså som med min överenergi.
tre minuter... sju minuter... femton minuter... nitton minuter... tjuoen minuter och där ringde min telefon och väckte mig.
jag klev av bandet för att trycka på den röda luren, jag orkar inga samtal just nu.
jag sprang i tjugoen minuter och visst var jag svettig, men inte ett uns av trötthet eller matta ben var där.
det enda som spelade runt i min hjärna var... jag hade kunnat springa så himla mycket mer.
varför gör mitt knä ont alltid förutom när jag springer?
borde det inte göra som mest ont då?
jag är född för att springa. jag lärde mig springa innan jag ens kunde gå eller krypa. även om mina knubbiga små baby ben oftast förde mig rakt in i närmaste vägg eller stolpe.
se där!
där fick vi minsann förklaringen till att jag är som jag är också; min inte så träiga skalle fick visst för många smällar som liten.
I ain't no hollywood ending
En lång jävla tanke som inte får plats någon annanstans.
Jag sa till mig själv redan i morse, innan jag ställde mina köldskadade fötter på den där nedriga glasplattan att, om jag så mycket som gått ner minsta lilla hekto eller om siffrorna kommer att stå still, så får jag inte sätta så mycket som en lilltå på gymmet idag.
Chocken (och faktiskt glädjen) som uppstod när jag insåg att jag låg på plus 0,5 kg sedan sist gjorde mig nästan modfälld ett tag, de gamla tankarna började genast cirkulera, hur kan jag ha gått upp i vikt? Jag har ju tränat och rört på mig mer på senaste tiden, visst har också ätit lite för snålt vissa dagar. Hur kan jag vara så otroligt korkad och tro att jag är smal? Jag har ju gått upp i vikt, glöm att det blir någon mer mat idag, glöm den där ökningen du planerat i snart en vecka. Glöm allt, lås in dig på rummet, svält, svält, slå dig själv, banka huvudet i väggen tills du får dem där ömma bulorna som ständigt gick runt med förut, slit av tussar av ditt hår, få så mycket ångest att du inte längre vet hur man andas, plocka fram saxarna, hammaren, skalpellerna, knivarna, allt som går att skada din värdelösa äckliga feta kropp med. Och gör det nu!
Livet är ändå ingenting för dig, så försök inte ens inbilla dig något annat, du är fan bara ivägen, för alla, fattar du inte det? Ingen vill ha dig här, ingen vill ha med dig att göra. Dem står bara ut med dig för att dem tycker synd om dig, för att du är så jävla patetisk och ful och äcklig. Äcklig, värdelös, ful, ivägen, krävande, fet.
Tankarna var där, och dem är där fortfarande. Varje dag, varje natt, varje jävla fucking minut och sekund dygnet runt måste jag höra på dem, låta dem slå på mig, hacka på mig, mobba mig, göra mig illa till mods, osäker på mina närmaste, på mig själv, få mig att hata mig själv mer än vad jag redan gör.
Men hur jävla ont dem än gjorde idag, så lyckades jag, på något ofattbart vis samla mig från att ta vågen och slänga den i golvet, ta skärvorna och skära upp mina magra, ådriga, beniga, äckliga armar. Jag lyfte upp vågen och gick in i mammas sovrum och sköt in den under sängen igen. Där den har stått sedan jag började missbruka den, för 9 år sedan. Det är en lång tid, en lång tid som gjort så att man liksom har hunnit vänja sig vid demonerna, matspöken och allt självhat.
Jag gick ut på toaletten, fixade mig lite smått och struntade till och med i sminket. Hur fan kan du skita i att sminka dig ditt jävla äckel? Du kan åtminståne försöka dölja ditt fula face!
Gick ut och packade väskan med grejer och planerade samtidigt ihop min dag i huvudet, det vill säga min matdag och såklart även andra viktiga tider hit och dit. Skulle precis springa till bussen för som vanligt är jag sen, när jag insåg... Frukosten då? Skit i den, inte fan behöver du mer fett på din kropp, du vaknade för fan klockan fyra inatt och var vrålhungrig och åt flingor med mjölk ditt jävla svin!
En näve mandlar fick hänga med i väskan, en ganska rejäl näve, jag klarar mig inte från 8 till 12 på ingenting. Även om jag åt en liten frukost/nattmat för fyra timmar sedan. Det händer fan aldrig, men att somna hungrig är fan inget jag är något fan av längre, efter alldeles för många år och nätter på tom mage vet jag hur dåligt man mår till slut.
Bussen gick och jag åkte med, halvvägs till skolan kände jag hur hela magen vred sig av hunger, se där! Sa ju det, efter någon timme vaknar alltid min kropp till, så dem mandlarna kom väl till pass.
Hämta ut studentmössan med mina finaste fina vänner och sedan handla lite, en svenska lektion och en större lunch än vanligt, senare skrek rösterna ännu mer på mig. Men jag höll mig och traskade istället till bussen, snackade lite med trevlig människa och sen var jag hemma. Plocka upp, packa om, byta om, dricka vitamin-och koffein tillskott, hörlurarna i och musik på högsta volym, på med mina hyfsat nya Nike skor och ut i den underbara D-vitamin sprakande solen. Traskade på i ett lugnt tempo (för att vara mia-duracellkanin) och sedan in på gymmet. Löpbandet sattes igång, musiken likaså, sprang och sprang tills svetten pärlade och dumtankarna blev tysta. Jag kör fortfarande lugnt, jag har precis börjat med träningen igen efter hujeda mig lång tid, förutom dansen och gympan i skolan och ridningen har jag inte tränat ordentligt på år. Tack vare idiotiska demoner och matspöken som trasslat till det för mig.
Körde mig totalt slut idag, magen, armarna även benen fick sig en rejäl omgång att jag till slut låg över situps bänken och inte orkade röra mig. Vilade lite och körde sedan lite till. Avslutade med ytterligare lite löpning.
Behöver jag ens säga att jag mådde som en gud efteråt?
Endorfiner, lyckan av att jag har bevisat för mig själv att min kropp är kapabel till så jävla mycket mer än att bara skada sig själv. Studsade hem, lika glad som jag varit hela dagen, för jag har varit på riktigt gott humör idag, knappt mått dåligt alls, trots tankar och hat.
Kom hem och åt en burk med vaniljkvarg och hällde i mig ett glas med havrechai, trots tankarna om att jag skulle bli fet av att äta mer än vad jag redan gjort. Du borde spara in på dig, du måste ju fan äta middag sen din idiot! Hur fan kan du vara så jävla korkad och dum?
Ja hur fan kan jag vara så jävla dum att jag faktiskt äter efter ett träningspass? Jo därför att jag vill ha muskler och en kropp som mår bra, och eftersom träning bryter ner och tar sönder musklerna så måste man äta efteråt för att de ska kunna bygga upp sig och bli större!
En lång härlig dusch och jag kom ut och luktade som en pepparkaka, inte helt fel kanske.
När det var dags för middag var jag hungrig igen, åt, mer än vad jag brukade, jag har faktiskt tränat och det är inte viktnedgång jag eftersträvar. Nej... Tänk: muskelmat så blir det lättare.
Hjälpa till med disk och grejs som behövs fixas och sedan var det kortslutning i skallen, totalt, helt slut, även om kroppen är matt i både armar, mage och lite i benen så känner jag ändå att jag hade kunnat hoppa upp och ner tiotusen gånger och springa tjugo varv runt huset, men huvudet hänger inte riktigt med min onormalt höga energinivå.
Så beställde lite smink och prylar med mamma istället, innan jag hamnade här, huvudvärk och trött skalle, men pigg och alert kropp. Ett vardagligt mia-dilemma alltså...
Och snart tänker jag gå ut i köket och käka igen, typ om någon halvtimme eller så, för varenda jäkla gång jag tränat/hållt igång mer än vanligt så blir det som ett hål i magen på mig. Kan äta mycket för att några enstaka timmar senare vara hungrig igen.
Kroppen som bygger upp sig och kräver det?
Eller mitt matspöke som har rätt? Att jag är ett glupskt jävla äckel?
Jag vet inte. Och just nu orkar jag inte bry mig heller. Jag tänker inte gå ner i vikt, jag tänker inte svälta, jag orkar inte hålla på att tampas med både psyk, min mamma, samtidigt som jag ska tampas med mig själv, min kropp och min idiot ätstörning.
Så jag tänker faktiskt käka mer innan jag kryper till kojs, vilket brukar bli vid ett på natten... Bra dygnsrytm jag fått där huh?.. Nja, får väll rätta till det där. Någon gång. När jag orkar. Kanske ikväll?
Huvudet skriker efter kudden redan nu, fett lat, jag vet, men aaaaah så det kan vara ibland vaaa!
Nu är jag varm, och röksugen, så chiiao fina underbara ni som kommenterar så jevfla fint till mig allt som oftast alltid!
Fattar ni hur otroligt glad, och mycket det betyder för mig? Ni är så så så... FUCKING BÄST!
Älska er själv, för ni är den enda person ni verkligen behöver stå ut med i ert liv. Allt annat är tillfälligt.
akta väggen då för fan!
60 squat trots ett smällt ledband i knät.
30 minuter spenderandes i sängen, gråtande, kvidandes.
6 timmars jobb på världens bästa Arken med världens bästa arbetskamrater och chef.
3 dagar i rad med en bråkig IBS mage.
5 dagar fyllda utav saknadens smärta, och fler lär det bli.
30 minuters snabb promenad trots ostadiga ben.
ett huvud fyllt till bredden med idèer och framtidsplaner. att få lov att börja gymma, ta studenten, åka till köpenhamn, ta körkort, flytta till eget, få besök utav en av världens bästa tjejer som pga avståndet hindrar oss från att träffas oftare, dansa och supa bort nätter tillsammans med människor jag isolerat mig från allt för länge, läsa upp betygen, skaffa jobb, lära mig leva på nytt. igen. på riktigt.
men samtidigt som alla dessa planer och drömmar gör mig motiverad och glad, ger dem mig också en jävlans massa prestations ångest och en enorm sorg, då jag vill att allting ska hända nu, med en gång. precis som vanligt. miaolsendinjävladuracellkanin. aldrig kan jag ta saker och ting som de kommer, aldrig kan jag ta dagen som den är, lev i nuet, carpe diem och allt det där skitsnacket. det är inte jag, har aldrig varit och kommer aldrig att vara. jag bara kör och kör tills jag krockar rätt in i väggen. och sedan ligger jag där, mosad och krossad, splittrad i tiotusentals bitar som jag sedan måste gå och samla ihop när jag väl orkat resa på mig. hur många sådana här krockar har jag inte redan genomlevt? alldeles för många. alldeles för ofta.
ändå sluta jag aldrig. slutar inte tortera mig själv, fortsätter köra på i tiotusenhundranittio kilometer i timmen. för att till slut krocka. med väggen. den där förbannade jävla väggen. kan inte någon bara flytta på den åt mig?
för tydligen är jag inte kapabel att göra det själv.
Dvala hela hösten och vintern, ge mig något att leva för.
Under nästan hela gångna hösten, hela vintern och hela 2013 fram tills alldeles precis för några dagar sedan. Har jag legat i dvala, jag har varit oförmögen att känna, göra saker, orka. Har inte levt, bara existerat. Som en zombie, levande död. Har jag gått runt.
Men nu har jag verkligen vaknat. Jag kan känna, jag vill göra saker, jag vill orka. Jag vill inte längre ligga i dvala, det är fan det värsta som finns.
Samtidigt som jag är så otroligt glad för den här plötsliga förändringen, så är det samtidigt så jävla skrämmande och läskigt så det finns inte. Vad kommer hända nu?
Kommer jag göra som vanligt, köra slut på mig själv, "gå in i väggen" bara för att jag vill ta igen allting jag missat under dvalan.
Eller kommer jag faktiskt klara av att hantera det, det som kallas att leva, denna gången?
Jag vill så himla gärna klara det, jag vill jag vill jag vill!
Turn up the music, I need it in my life
Varför fick jag egentligen min ätstörning?
Varför är jag så in i helvetes dum att jag isolerat mig så, att jag förlorat kontakten med större delen av både min familj och mina vänner?
Hur kul är det egentligen att bara gå hemma och ruttna, gå i skolan och till jobb, träna lite där, tvångsstäda mycket här, granska klockan konstant så att jag ser att tiden inte springer ifrån... Springer ifrån vad? Mig? Mina tvång? Mitt trassliga psyke? Min funtade skalle? Mina humörsrubbningar och deppressioner?
Varför fick jag egentligen denna jävla nitlotten här i livet, denna jävla nitlotten som jag tvångsmässigt håller krampaktigt i min hand. Håller så hårt att kanterna på lotten skär in i min hud, gör så att blodet sakta börjar rinna längsmed mina armar. Jag släpper inte, jag trycker bara hårdare, och hårdare. Desto hårdare jag trycker ju djupare skär lotten in i min hand, destomer smärta förorsakar jag mig själv. Ju mer ångest får jag, djupare faller jag i min depression.
Varför man isolerar sig?
Jo, för då slipper man dem här helvetes jävla känslorna som bara gör så in i helvetes jävla ont. Dem som sätter sig likt taggtråd runt ens hjärta och skaver, trycker, gör hål, gör ont. Framkallar tårarna jag inte fällt på så otroligt länge. Som jag aldrig fäller, inte ens i de mest kvävda situationer.
Varför jag fick min ätstörning?
Tänker inte nämna för mycket här, men till stor del av samma anledning. När allting i ditt liv kretsar kring mat, kalorier, protein, fett, träning, fett-och kalori förbränning, undvika livsmedel, planera varje dag och måltid in i minsta lilla detalj.
Då är det svårt att hinna med att känna något annat, något annat än just det där falska; tjockiskänslorna, mat ångesten, självhatet.. Det finns liksom inte plats för några andra känslor än för dem som kretsar kring mat och kropp. Dem känslorna man faktiskt kan känna, som en människa ska känna, dem äkta känslorna, dem känslorna stänger jag av när jag svälter min kropp.
Att slippa känna, att slippa ha ont, att slippa sakna, att slippa gråta av sorg och smärta.
Det var i princip det jag ville uppnå.
Och att få försvinna såklart, det var ju mitt främsta mål.
När varken tabletterna eller rakbladen, saxarna, knivarna, fungerade längre, när de inte längre utgjorde sitt syfte, när jag hade misslyckats med att ta mitt liv tre hela jävla gånger det var då jag gav upp.
Det var då svälten blev min ända utväg.
Och hur jävla frisk jag än försöker framstå som, så är jag långt ifrån det. Så jävla långt ifrån det som man bara kan bli. Jag besitter inte förmågan att ta hand om mig själv, men jag vägrar låta någon annan göra jobbet åt mig.
Så jag tvingar mig själv att äta och se glad ut.
Fast sedan finns det ju dem där stunderna i livet, dem där stunderna då man inser hur jävla isolerad och avstängd man faktiskt har varit. Hur jävla ensam man har blivit efter all jävla skit man gjort mot sig själv.
Stunder som dem i Lördags.
Och nu är känslorna och saknaden vakna igen och gör så jävla ont. Och jag vill bara stänga av igen och återgå till mitt icke-levande-liv.
Men denna gången vet jag att jag inte får, inte kan, inte vill. Jag vill verkligen inte ha mer av det här. Men jag är så jävla rädd, hur fan ska det här gå nu då?
Färdigbabblat(!), nu ska jag och saknaden gå och lägga oss i sängen och inte kolla på film iaf för det har jag aldrig tålamod för. Men kanske smsa någon viss person, får snart social abstinens.
My thoughts were so loud I couldn't hear my mouth
GLÖM INTE IKVÄLL 20.30!
All the love I've had, it didn't last..
Skrattade nyss lite. För första gången på säkert en vecka. Skrattade åt min hund som är så brutalt jävla lat och bara så jävla lik mig. Fast egentligen var det inget äkta skratt, inte sådär riktigt äkta, ni vet så man brukar skratta när man är glad?
För jag är så långt ifrån glad som det bara går just nu. Allting gör bara så jäkla ont. Allting. Vill spy galla över allt som har med mitt eget hem och skolan att göra. Vill spy galla på att det nästa vecka är påsklov. För jag orkar inte mer av någonting längre.
Jag behöver någon, något, vad som helst, som kan ge mig mer än bara falsk, tillfällig glädje.
Någon som stannar. Någon som accepterar, stöttar och vill vara där för att dem tycker om mig för den jag är. Inte för att försöka förändra på mig, för det har ingen någonsin hitintills lyckats med.
Tvångsinlagd, tvångsmatad, inlåst, rörelseförbud, fick inte ens vistas i köket för där låg knivar i lådorna, eller ens inne på toaletten ensam för där var skåpen fulla av pillerburkar och annat som jag kunde ta till för att ta slut på mig själv.
Inte förrän jag själv verkligen bestämde mig för att släppa den skiten så hände det. Innan dess hjälpte inga psykologer, tvång eller sjukhus. Ingen kan förändra på mig. Förutom jag själv.
Men just nu är det bara så jävla jobbigt.
Att behöva bo i samma hus med någon som ständigt ser ner på en, pikar mig för min vikt, mina matval, mina intressen, aktiviteter, för vad jag gör och inte gör. Skriker, hotar och bråkar bara för att bland annat jag råkat glömma ta upp kläderna dagen före eller råkat varm vattnet rinna lite för länge. Att behöva bo med någon som boktstavligt talat mobbar och trycker ner en så jävla hårt, det går bara inte att bli frisk i en sådan omgivning.
Och jag har levt med den hela mitt liv, uppvuxen och uppfostrad i denna bisarra miljö, tillsammans med mina syskon som säkerligen hade det tio gånger värre. Men jag klarar inte mer. Jag orkar inte mer.
Jag behöver något att hålla fast i, en livlina. Något som kan ge mig bara det minsta lilla glädje och hopp.
För just nu bara försvinner allting. Jag sjunker, och har ingen som helst reservplan på hur jag ska orka återuppta kämpandet till ytan igen.
I fuck who I want and fuck who I don't
Lite bilder från senaste tiden.
Går mest runt och jobbar, dansar, i skolan och fryser hela tiden. Käkar skamliga mängder chilli, ingefära och wasabi nötter (lovelovelove), frivilligt börjat med näringsdrycker igen (för oavsett vad jag stoppar i mig så vägrar vikten att sammarbeta). Busar med favorit djuren och personerna, fyllt nitton år och firat med sushi (ännu mer love) och börjat missbruka meloner något så in i bomben, lyckats sätta i mig en hel melon själv på knappt en vecka, just nu är favoriten honungs-och piel de sapo.
Hoppas allting funkar fint med er.
Nu vill vi ha lite mer vår väder och värme inte sant?
En kniv i ryggen huggen i magen blödande på gatan
Idag är en sådan dag då allting bara känns så otroligt hårt, orättvist och ont.
Trots att snön som kom med storm för någon dag sedan är på väg bort och solen skiner, och faktiskt värmer mitt ansikte när jag går ut i friska luften för att förpesta mina lungor med cigg efter cigg.
Trots allt det där fina, alla vårtecken och friheten jag känt den senaste veckan, trots det så känns allting idag bara fel, helt fel och dumt.
Jag har ingen ork till något tack vare min sömnlöshet som hållt i sig i över en vecka snart, ändå går jag till skolan, ändå äter jag, ändå ler jag och pratar på när jag träffar folk som om ingenting någonsin hade hänt.
Men nu har det liksom tagit stopp i teatern i mitt huvud. Jag orkar inte mer just nu, jag vill bara krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Stanna där tills min ork kommer tillbara.
Tänker skolka resten av dagen, sätta mig nere på stadsbibblan och bara slå ihjäl lite tid och dumma tankar. Tills det blir kväll och dags att dra sig hemmåt, sedan ska jag somna och vakna upp imorgon med en fan så mycket bättre inställning än den jag har just nu.
Man måste få lov att ha dåliga dagar, man måste få må sämre någon gång. Ingen, jag upprepar, ingen kan någonsin må bra eller vara glad alltid. Det är omöjligt. Och där kan ni inte säga emot mig.
Det är här det händer!
Tjuvjakt - Tandtråd
Wild for the night - ASAP Rocky ft. Skrillex
(lite seg i början men lyssna vidare för den är värd varenda minut)
Sing out for tomorrow - Sneakbo ft L.Marshall
Sweet spot - Flo rida ft Jennifer Lopez
Yolo - The lonely island
Rest of my life - Ludacris ft. Usher & David Guetta
När solen går ner - Aki ft. Kapten Röd
(1.36 min börjar låten, det i början är bara ett jävla irriterande förspel)
Ju längre ner du spelar ju äldre, men fan lika bra för det. Musik är livet!
Och Kapten Röd är lika bra som alltid, skulle fan kunna springa naken genom hela stan bara jag fick se han live en gång till, som sist, fast minus allt regn och med samma underbara tösor!
My life is like a movie and I do my own stunts
Alltså framsteg eller vad?
Sa jag inte att Ystad var mitt personliga rehab?
Har ätit så jävla bra idag, mått så jävla bra, varit på sjukt bra humör, mitt mående har för en jävla gångs skull varit STABILT, har till och med konverserat med pappa utan skrik eller bråk!
Och jag kan äntligen äta jordnötssmör (ja den ekologiska varianten med endast nötter och lite salt) utan att vrida mig av ångest efteråt.
Testade till och med något helt nytt till mellis ikväll som aldrig skulle kommit på tal om förut, nämligen rabarber/vanilj yoghurt med Pauluns kakao hallon granola och *trumvirvel* jordnötssmör till det!
FY FAN VAD JAG KÄNNER MIG GRYM IDAG!
Ska snart krypa till sängs med svullen mage som gör ont av någon mysko anledning. Men jag kommer för en gångs skull somna nöjd, stolt, glad och bäst av allt... Jag slipper somna hungrig!
Nu ska denna beniga kropp BORT!
