Jag saknar ätstörningen. 
Den gav mig ett syfte i livet. 
Den gav mig trygghet som jag aldrig fått uppleva någon annanstans. 
Den blev ett hem för mig när jag kände att jag inte hade något annat. 

Den var min go-to för jag visste att om jag körde tillräckligt hårt kunde kroppen lägga av när som helst och jag kunde dö. 


Enda anledningen till att jag inte går tillbaka dit är för då vet jag att allt jag byggt upp med träningen och kroppen kommer åka ut genom fönstret och allt det slitet kommer att vara förgäves. 

Träningen är den enda anledningen till att jag inte går tillbaka dit och hoppas den ska ha ihjäl mig igen. 

För ärligt talat. 
Jobba och allt det där kan jag göra ändå. Med en ätstörning och svält. Det har jag gjort förut. 

Men att orka träna och hålla på som jag gör blir omöjligt när du försöker svälta dig själv till döds. 

(null)

Men jag har saknat den varenda dag de senaste månaderna. 
Saknat den så att det gör ont i hela mig.  

Det känns som jag saknar något som jag älskat högt, som har tagits ifrån mig.

Och allt jag vill är att ha tillbaka den. 
Syftet.
Tryggheten. 
Det där enda jag någonsin hade att kalla ’hem’. 

(null)

(null)