När jag denna gången lovade mig själv, efter 4-5 bakslag, att jag verkligen skulle försöka ta hand om min kropp, och mitt psyke (väldigt svårt det där... slutar lätt med att psyket får stryka med och bäm, shit happens...) 🤨


Någonstans där.

Där jag lovade att vara rädd om mig själv (ständig påminnelse.. känns mer givande och tillfredställande att ta hand om alla andra..?)

Glömde jag bort att jag består av mer än bara muskler. 


Redan skadade leder som jag aldrig lät läka ordentligt, nerver, senor, fuck it jag har till och med ett jävla hjärta för fan!!!

Även om det må vara ett skrynkligt jävla russin som större delen av tiden är en kall jävla sten. 

Jag är faktiskt kapabel att känna vissa känslor. Ibland. Jag också! 

(Jag kan tex blir väldigt arg😏...)


Jag glömde bort. 

Mig själv. 

Trots mitt löfte.


Och jag lovar sällan saker.

För lovar man inget.

Har du inget-och ingen du är bunden till. 

Jag bryter aldrig ett löfte. 

Det händer inte.

Det finns inte i min värld att bryta ett löfte. 

Aldrig.


Men denna gången gjorde jag det.

Mot mig själv.

Jag "glömde bort", typ sket fullständigt i att "ta hand om-och vara rädd om mig själv" och min redan rätt skadade kropp. 


Psykisk sjukdom. 

Blir fysisk. 

Förr eller senare om du inte gör något åt det i tid. 


Just do it! 

Den enda jävla gången jag använder och kan acceptera det där jävla uttrycket. 


"Just do it" och alla andra "fitness motivation citat", har förstört mer för mig än vad dem någonsin gjort nytta. 



Helt ärligt? 

Jag tränar inte längre för att "se bra ut". 


När jag är glad.

Gör träningen mig ännu gladare. 


När jag är ett aggressivt jävla psykbryt. 

Gör träningen mig lugn(are).



Träningen gör mig bättre till mods, starkare, mer psykiskt stabil så att jag klarar av vardagen, överhuvudtaget! 




Jag har egentligen aldrig tränat bara för att se bra ut. 

Men det steg mig åt huvudet när man insåg för flera år sedan att man kunde förändra sin fysik så grymt mycket ’bara’ genom att träna och ändra ’lite’ på det man skyfflade in i foderluckan. 

Det var inga problem de första åren.

Allt gick som planerat. 

Jag fick den fysiken som alla berömde och tyckte man skulle ställa upp och tävla med. 

Men hur jag mådde det sista året för att jag hade blivit obsessed, och inte kunde sluta. 

Det är det inte många som vet. 


Min kropp ballade ur. 

  • Mitt immunförsvar slutade fungerade (inte ens läkarna kunde ’förklara’ det, "dem hade aldrig sett något liknande förut") 
  • Extremt nedsatt funktion i lever och njurar. 
  • Depression from hell! 
  • Sömnproblem från det riktiga helvetet! ... Större delen av det sista halvåret sov jag inte mer än 6-8 timmarper vecka! 
  • Jag har fått kroniska skador i knä, höft, muskelfästet under rumpan, för en sån "enkel" sak som att jag hade lite för bråttom en gångi benpressen och eftersom jag hade blivit så pass "träningsstörd" lät jag det aldrig läka. "Fuck vila! Jag måste träna, annars får jag aldrig den fysiken jag vill ha!" 


Däääär kom det! 

Den fysiken jag VILL ha? 

Nä. 

Det var mer: "Den fysiken jag SKA ha!"

Det var inte mer med det. 

Jag vill ha. Jag ska ha. 

Jag ger inte upp förrän jag lyckats! 


Och visst lyckades jag. 

Med en fett procent på cirka ~3%, en kropp som inte fungerade som den skulle, skador som jag inte tog hänsyn till för fem öre, som nu blivit kroniska, och dem gör ont! 

Muskler som jag slitit 4-5 år med att bygga upp pissade jag bokstavligttalat ut i toaletten, jag fick i mig protein och allt det där, jag åt cirka 1800-2000 kalorier om dagen, så jag svälte inte mig. Men tydligen behöver min kropp mer än det, min vardag är mer aktiv än vad jag trodde då. 

Så jag bröt själv ner mina muskler, för där var inte längre reserver/fett/etc. som kroppen kunde bränna. 


Kroppen gick ju inte bara på mina muskler. 

Nej, den började även "äta av sig själv", det där med immunförsvar, njurar och lever. 



Så ja, kort och gott? 

Träningen förstörde mig. 

Men det var jag som valde att leva, träna och äta som jag gjorde. 

I grund och botten var det inget som helst fel på det jag åt, hur jag tränade och levde. 

Men jag hade legat på ett (för mig) underskott alldeles för länge. 


Så det var alltså vad som hände. 

Förra vintern när jag rasade 10kg i vikt på knappt 3 månader, inte tränade på 3-4 månader och var helt åt helvete förstörd. 

Var hos läkaren och psykologen varje vecka och blev hotad med att bli tvångsinlagd. 

Både pga min undervikt, men mestadels för att "just nu är din kropp i så pass dåligt skick att minsta lilla förkylning kommer ta död på dig, inom ett dygn"


Ganska sjukt va? 

Fattar ni nu varför det inte är hälsosamt att försöka bevara en rippad form och magrutor året om..? 


För detta händer inte bara mig! 

Kroppen pallar inte ligga för lågt i fett procent och träna satan för länge, spelar ingen roll att du tycker du äter ordentligt, gör du inte det, då gör du inte det! 


Ibland. 

Ibland ska man faktiskt lyssna på sin omgivning. 

Innan det stiger en åt huvudet... 


Tro mig när jag säger; ni vill aldrig dit! 


Och det klassiska "det händer inte mig"? 

Haha...

Jo. 

Det kan faktiskt hända just precis dig.