Helt ärligt? 

Jag tränar inte längre för att "se bra ut". 


När jag är glad.

Gör träningen mig ännu gladare. 


När jag är ett aggressivt jävla psykbryt. 

Gör träningen mig lugn(are).



Träningen gör mig bättre till mods, starkare, mer psykiskt stabil så att jag klarar av vardagen, överhuvudtaget! 




Jag har egentligen aldrig tränat bara för att se bra ut. 

Men det steg mig åt huvudet när man insåg för flera år sedan att man kunde förändra sin fysik så grymt mycket ’bara’ genom att träna och ändra ’lite’ på det man skyfflade in i foderluckan. 

Det var inga problem de första åren.

Allt gick som planerat. 

Jag fick den fysiken som alla berömde och tyckte man skulle ställa upp och tävla med. 

Men hur jag mådde det sista året för att jag hade blivit obsessed, och inte kunde sluta. 

Det är det inte många som vet. 


Min kropp ballade ur. 

  • Mitt immunförsvar slutade fungerade (inte ens läkarna kunde ’förklara’ det, "dem hade aldrig sett något liknande förut") 
  • Extremt nedsatt funktion i lever och njurar. 
  • Depression from hell! 
  • Sömnproblem från det riktiga helvetet! ... Större delen av det sista halvåret sov jag inte mer än 6-8 timmarper vecka! 
  • Jag har fått kroniska skador i knä, höft, muskelfästet under rumpan, för en sån "enkel" sak som att jag hade lite för bråttom en gångi benpressen och eftersom jag hade blivit så pass "träningsstörd" lät jag det aldrig läka. "Fuck vila! Jag måste träna, annars får jag aldrig den fysiken jag vill ha!" 


Däääär kom det! 

Den fysiken jag VILL ha? 

Nä. 

Det var mer: "Den fysiken jag SKA ha!"

Det var inte mer med det. 

Jag vill ha. Jag ska ha. 

Jag ger inte upp förrän jag lyckats! 


Och visst lyckades jag. 

Med en fett procent på cirka ~3%, en kropp som inte fungerade som den skulle, skador som jag inte tog hänsyn till för fem öre, som nu blivit kroniska, och dem gör ont! 

Muskler som jag slitit 4-5 år med att bygga upp pissade jag bokstavligttalat ut i toaletten, jag fick i mig protein och allt det där, jag åt cirka 1800-2000 kalorier om dagen, så jag svälte inte mig. Men tydligen behöver min kropp mer än det, min vardag är mer aktiv än vad jag trodde då. 

Så jag bröt själv ner mina muskler, för där var inte längre reserver/fett/etc. som kroppen kunde bränna. 


Kroppen gick ju inte bara på mina muskler. 

Nej, den började även "äta av sig själv", det där med immunförsvar, njurar och lever. 



Så ja, kort och gott? 

Träningen förstörde mig. 

Men det var jag som valde att leva, träna och äta som jag gjorde. 

I grund och botten var det inget som helst fel på det jag åt, hur jag tränade och levde. 

Men jag hade legat på ett (för mig) underskott alldeles för länge. 


Så det var alltså vad som hände. 

Förra vintern när jag rasade 10kg i vikt på knappt 3 månader, inte tränade på 3-4 månader och var helt åt helvete förstörd. 

Var hos läkaren och psykologen varje vecka och blev hotad med att bli tvångsinlagd. 

Både pga min undervikt, men mestadels för att "just nu är din kropp i så pass dåligt skick att minsta lilla förkylning kommer ta död på dig, inom ett dygn"


Ganska sjukt va? 

Fattar ni nu varför det inte är hälsosamt att försöka bevara en rippad form och magrutor året om..? 


För detta händer inte bara mig! 

Kroppen pallar inte ligga för lågt i fett procent och träna satan för länge, spelar ingen roll att du tycker du äter ordentligt, gör du inte det, då gör du inte det! 


Ibland. 

Ibland ska man faktiskt lyssna på sin omgivning. 

Innan det stiger en åt huvudet... 


Tro mig när jag säger; ni vill aldrig dit! 


Och det klassiska "det händer inte mig"? 

Haha...

Jo. 

Det kan faktiskt hända just precis dig. 

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Då var det back to work igen imorgon då. 
Med hundar på halsen, laddad kyl och frys, även en laddad gottelåda, en ledtråd om vad den innehåller har ni bilder ovan. 

Trodde inte jag skulle uppskatta dessa två dagars ledighet för fem öre. 
Brukar hata att vara ledig. 
"Jag är värdelös när jag inte ’gör något’ vettigt". 

Men har iofs hållt igång konstant hela helgen plus dessa två dagar ändå. 
Så kanske därför det känts okej, till och med skönt för en gångs skull! 

Fast jag har fått ta allt i min takt. 
Oavsett vad jag gjort så har det varit när jag velat och när jag orkat

Inga tider eller tåg att passa.   
Förutom en stadsbuss häromdagen, sent på kvällen i pissregn, men det räknas inte. 

Det har varit skönt. 
Håller tummarna nu bara att min jävla stress-ångest och återkommande sömnproblem kan släppa också. 
Jag hatar medicinen jag måste ta för det. 
Jag hatar att känna såhär.