Försök att bara se mat för vad det faktiskt är. Bränsle. Något som ger dig energi och styrka att orka såväl träning som vardagen. För det är faktiskt det. Bränsle. Det är tack vare kalorierna maten innehåller som du orkar le och skratta, gå långpromenader med Chili, läsa, springa, lyfta upp Tyler på axlarna och hoppa runt som en jävla groda så han skrattar så han knappt får luft. Det är tack vare maten som du orkar föra ett fucking samtal och fokusera samtidigt på vilken respons du får. Eller inte får.
Bara sluta överdramatisera det någon jävla gång.
Det är överdramatiseringen som satte dig i skiten från första början.
"Energi in", det är något vi alla behöver för att leva.
Oavsett du vill det eller ej.
För du vill ju innerst inne egentligen inte dö.
Bara få lite lugn och ro.
Och du kan inte få det så länge du är bosatt i denna kroppen, jag vet att du intalat dig det, och du tror på det också. Så in i benens jävla hårt. Hitta en starkare tro än på den negativa självbild du har av dig själv. Tron du besitter om hur smutsig, värdelös, och äcklig du är.
Men det är liksom alla dem andra;
En tro!
Det är ingen fakta. Ingen sanning. Ingen som helst jävla logik!
Alla ser olika på människor. Och det inkluderar faktiskt dig själv också.
I någons ögon är du kanske ful och tjock.
Medan någon annan kan tycka att du ser rätt bra ut!
Sådant kommer alltid ligga i betraktarens ögon. Och såklart. Dina egna. Men det du ser är inte alltid detsamma som resten av världens befolkning ser.
Jag vet att du alltid brukar säga att "jag ger väll blanka fan i vad alla andra tycker om mig!?". Och du menar det. Du bryr dig inte om vad andra tycker om dig.
För din egen åsikt är så jävla mycket viktigare för dig, att du faktiskt rent av är en egoist som prioriterar din egen åsikt framför alla andras.
Gud förbjude om någon påpekar hur fin du har blivit eller till och med söt!
Nej så fan heller!
Det får dem inte säga för då blir du rosenrasande, tokig, och din hjärna börjar med en gång rasa runt med allt negativt du någonsin tänkt om dig själv.
Söt sa du? Ha-Ha-Ha!
Herregud jag kräks!
Men samtidigt vill du ju att i alla fall några få personer där ute ska tycka att du, kanske inte är söt men i alla fall fin, okej liksom, ja men fan då! Du vill ju till och med att somliga ska tycka att du är vacker att se på!!!! Så varför kan du inte bara försöka lite själv?
Bara lite?
För helt ärligt.
Det må låta jävligt… uttjatat..?
Men hur fan förväntar du dig att någon annan ska kunna uppskatta dig och tycka du är fin på något jävla sätt när du jämt och ständigt bara klankar ner på dig själv och käbbar emot dem när dem säger något positivt om dig?
Tro mig, alla tröttnar förr eller senare.
Full förståelse för det.
.
.
.
"Men du anar inte hur jävla ont det gör. I hela jävla mig. Det känns seriöst som att någon tar ett järngrepp om hela bröstkorgen på mig, klämmer åt så hårt att hela jävla jag krossas!!! Varje gång jag måste klistra på det där förbannade fake leendet, bocka buga, tacka och ta emot en sådan komplimang.
När hela min jävla existens bokstavligt talat skriker åt mig att detta är "felfelfel", "stick, fly, farligt territorium, spring nu då!!".
Och det är då paniken och obehagskänslorna tar över hand och jag. Jag vill bara krypa ur mitt eget skinn. Och ångesten och allt äckel slår omkull och dränker mig som någon jävla tsunami.
Det är så jävla svårt fattar du väll!
Att tro på något som för mig är helt jävla obegripligt, omöjligt och bara…
gå emot allt jag någonsin lärt mig och trott på,
ända sen barnsben!?"
…
Rewire your brain. It is not an impossible task.
