Detta året kändes det helt okej att fylla år. 
I år fick jag inte ett enda raseriutbrott när folk skrev-och kom fram till mig med ett grattis. 
 
Detta året är jag heller inte lika psykiskt dåligt som jag var förra året, vid den här tiden. 
 
Det var jobbigt med all uppmärksamhet. Så pass jobbigt psykiskt att jag var total deckad  när jag kom hem från jobb.
Jag hade inte ens orkat träna under dagen och kroppen orkade knappt ens röra sig ur soffan på hela kvällen, så att bege mig till gymmet klockan 18 på kvällen, det var inte ens att tänka på! 
 
(null)
 
(null)
 
 
 
Men vad gör det om hundra år? 
Träningen dagen innan gick sjukt bra, med nytt pb i böjen och dessutom fick jag nytt pb igen, igår i böj! 
 
Efter ett misslyckande, kom halvvägs upp, sen satt jag bra där ett tag, tills buddy kom och hjälpte mig upp med stången. 
 
På andra försöket lossnade det och jag kom upp utan minsta lilla skymt av hjälp inom fem meters avstånd. 
På tredje försöket, kom jag upp igen, och sen igen. 
 
Ibland undrar jag hur mycket starkare man faktiskt är... 
Att göra två pb på en vecka... 
"Det där måste jag ju ha kunnat hela tiden..?"
Hm. 
Stolt en gris är jag i alla fall! 
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
Och födelsedagspresenter fick jag, tro det eller ej! 
Jag var inte alls beredd på det, både av kollegor, chefen, och min älskade mamma som kom på besök igår. 
 
Hade världens mysigaste dag! 
Träffar mamma kanske en gång i halvåret, och fan alltså, hon är verkligen min största jävla idol/stjärna/allt! 
 
Kanske låter som världens tönt nu. 
Men hon har verkligen gjort allt för mig, även om jag inte kunde se det då, när hon såg till så jag blev tvångsinlagd, tvångsmatad och satte mig hos åtskilliga psykologer och grejer. 
Jag hatade henne över allt annat då. 
För jag insåg inte hur sjuk jag var och att jag faktiskt behövde hjälp. 
Idag kan jag se tillbaka. 
Och hon räddade bokstavligttalat mitt liv... 
 
Därför. Är hon det bästa jag har i mitt liv. 
Punkt. 
Slut på kärleksförklaringar nu. 
 
(Kärleksförklaring till min mamma och knäböj, nästa inlägg får jag nog slänga upp ett om marklyft också, för dem kan vi ju inte glömma?)