Skrattade nyss lite. För första gången på säkert en vecka. Skrattade åt min hund som är så brutalt jävla lat och bara så jävla lik mig. Fast egentligen var det inget äkta skratt, inte sådär riktigt äkta, ni vet så man brukar skratta när man är glad? 
 
För jag är så långt ifrån glad som det bara går just nu. Allting gör bara så jäkla ont. Allting. Vill spy galla över allt som har med mitt eget hem och skolan att göra. Vill spy galla på att det nästa vecka är påsklov. För jag orkar inte mer av någonting längre.
Jag behöver någon, något, vad som helst, som kan ge mig mer än bara falsk, tillfällig glädje. 
Någon som stannar. Någon som accepterar, stöttar och vill vara där för att dem tycker om mig för den jag är. Inte för att försöka förändra på mig, för det har ingen någonsin hitintills lyckats med. 
Tvångsinlagd, tvångsmatad, inlåst, rörelseförbud, fick inte ens vistas i köket för där låg knivar i lådorna, eller ens inne på toaletten ensam för där var skåpen fulla av pillerburkar och annat som jag kunde ta till för att ta slut på mig själv.
 
Inte förrän jag själv verkligen bestämde mig för att släppa den skiten så hände det. Innan dess hjälpte inga psykologer, tvång eller sjukhus. Ingen kan förändra på mig. Förutom jag själv.
Men just nu är det bara så jävla jobbigt.
Att behöva bo i samma hus med någon som ständigt ser ner på en, pikar mig för min vikt, mina matval, mina intressen, aktiviteter, för vad jag gör och inte gör. Skriker, hotar och bråkar bara för att bland annat jag råkat glömma ta upp kläderna dagen före eller råkat varm vattnet rinna lite för länge. Att behöva bo med någon som boktstavligt talat mobbar och trycker ner en så jävla hårt, det går bara inte att bli frisk i en sådan omgivning.
Och jag har levt med den hela mitt liv, uppvuxen och uppfostrad i denna bisarra miljö, tillsammans med mina syskon som säkerligen hade det tio gånger värre. Men jag klarar inte mer. Jag orkar inte mer.
 
Jag behöver något att hålla fast i, en livlina. Något som kan ge mig bara det minsta lilla glädje och hopp. 
För just nu bara försvinner allting. Jag sjunker, och har ingen som helst reservplan på hur jag ska orka återuppta kämpandet till ytan igen.

All the love I've had, it didn't last..

musik/film/böcker 2 kommentarer
Skrattade nyss lite. För första gången på säkert en vecka. Skrattade åt min hund som är så brutalt jävla lat och bara så jävla lik mig. Fast egentligen var det inget äkta skratt, inte sådär riktigt äkta, ni vet så man brukar skratta när man är glad? 
 
För jag är så långt ifrån glad som det bara går just nu. Allting gör bara så jäkla ont. Allting. Vill spy galla över allt som har med mitt eget hem och skolan att göra. Vill spy galla på att det nästa vecka är påsklov. För jag orkar inte mer av någonting längre.
Jag behöver någon, något, vad som helst, som kan ge mig mer än bara falsk, tillfällig glädje. 
Någon som stannar. Någon som accepterar, stöttar och vill vara där för att dem tycker om mig för den jag är. Inte för att försöka förändra på mig, för det har ingen någonsin hitintills lyckats med. 
Tvångsinlagd, tvångsmatad, inlåst, rörelseförbud, fick inte ens vistas i köket för där låg knivar i lådorna, eller ens inne på toaletten ensam för där var skåpen fulla av pillerburkar och annat som jag kunde ta till för att ta slut på mig själv.
 
Inte förrän jag själv verkligen bestämde mig för att släppa den skiten så hände det. Innan dess hjälpte inga psykologer, tvång eller sjukhus. Ingen kan förändra på mig. Förutom jag själv.
Men just nu är det bara så jävla jobbigt.
Att behöva bo i samma hus med någon som ständigt ser ner på en, pikar mig för min vikt, mina matval, mina intressen, aktiviteter, för vad jag gör och inte gör. Skriker, hotar och bråkar bara för att bland annat jag råkat glömma ta upp kläderna dagen före eller råkat varm vattnet rinna lite för länge. Att behöva bo med någon som boktstavligt talat mobbar och trycker ner en så jävla hårt, det går bara inte att bli frisk i en sådan omgivning.
Och jag har levt med den hela mitt liv, uppvuxen och uppfostrad i denna bisarra miljö, tillsammans med mina syskon som säkerligen hade det tio gånger värre. Men jag klarar inte mer. Jag orkar inte mer.
 
Jag behöver något att hålla fast i, en livlina. Något som kan ge mig bara det minsta lilla glädje och hopp. 
För just nu bara försvinner allting. Jag sjunker, och har ingen som helst reservplan på hur jag ska orka återuppta kämpandet till ytan igen.