Hej! Jag har en fråga som jag hoppas att du kan hjälpa mig med, jag har en vän som har haft ätstörningar för ungefär 3 år sedan, då kände jag inte henne men det gör jag idag. Nu den senaste tiden har jag märkt att det har kommit tillbaka, hon äter lite, tagit bort alla kolhydrater och tränar sjukt mycket. Samtidigt som hon bryter ihop då och då, oftast på helger när vi är ute. Jag har ingen aning om vad jag ska göra! Hur var det när du blev sjuk, reagerade dina vänner och sa dom någonting till dig? Jag vet inte om jag ska ta upp det med henne eller ringa hennes föräldrar. Hur hade du velat? Tacksam för svar, du har en grym blogg! Kram

Hej Lollo,

När det gäller sådant som en ätstörning gäller det att ta det på absolut största allvar! När jag började rasa i vikt kommenterade både mina vänner, lärare mm. det ganska mycket, men det triggade mig bara att gå ner ännu mer. Och när mina närmaste vänner började prata med mig om det, ja alltså dem försökte många gånger. Men jag (och detta gäller i princip ALLA som besitter någon form utav ätstörning) var ju så jäkla inriktad på att “jag skulle bara gå ner lite till, det är inget farligt”. Med andra ord lyssnar oftast inte en ätstörd ens på sina närmaste under den tiden. Visst kan hen kanske höra men hen lyssnar inte.

Jag tycker självklart att du ska ta upp det med henne, så fort som det bara går. Se vad hon har att säga om det, och blir det ingen förändring, då har du inte mycket till val. Gå till hennes föräldrar, för en ätstörning är ingen lek, det handlar seriöst om liv och död.
Du vill henne bara hennes eget bästa och även om hon inte kan se det just nu, och förmodligen kommer bli arg (eller liknande) på dig en period, så ju tidigare ni stoppar hennes nya “svält-och övertränings- negativa spiral” ju snabbare och större chans kan det finnas för henne att få sitt liv tillbaka igen! 

Var aldrig rädd för att ställa er upp mot en ätstörd, DEM VET TYVÄRR INTE SITT BÄSTA för fem öre när det gäller maten, vikten och hälsan överhuvudtaget när dem är i svält. 
Dem är otroligt, grymt duktiga på att manipulera och luras för att få folk att “vara på deras sida”, få er att tro att dem försöker äta/gå upp i vikt/träna normalt, men sanningen är den att dem bara ljuger.
En ätstörd ljuger så fort hen får chansen till det, problemet är bara att det leder bara denna person till sin egen död om den inte får hjälp.

Och tusen tack för dina fina ord, det gör mig glad. Hoppas verkligen att detta löser sig med din vän. Önskar både dig och hon ett stort lycka till!

Ju fortare du stoppar svält-spiralen, ju större är chansen att åter komma till livet

stört 6 kommentarer
Hej! Jag har en fråga som jag hoppas att du kan hjälpa mig med, jag har en vän som har haft ätstörningar för ungefär 3 år sedan, då kände jag inte henne men det gör jag idag. Nu den senaste tiden har jag märkt att det har kommit tillbaka, hon äter lite, tagit bort alla kolhydrater och tränar sjukt mycket. Samtidigt som hon bryter ihop då och då, oftast på helger när vi är ute. Jag har ingen aning om vad jag ska göra! Hur var det när du blev sjuk, reagerade dina vänner och sa dom någonting till dig? Jag vet inte om jag ska ta upp det med henne eller ringa hennes föräldrar. Hur hade du velat? Tacksam för svar, du har en grym blogg! Kram

Hej Lollo,

När det gäller sådant som en ätstörning gäller det att ta det på absolut största allvar! När jag började rasa i vikt kommenterade både mina vänner, lärare mm. det ganska mycket, men det triggade mig bara att gå ner ännu mer. Och när mina närmaste vänner började prata med mig om det, ja alltså dem försökte många gånger. Men jag (och detta gäller i princip ALLA som besitter någon form utav ätstörning) var ju så jäkla inriktad på att “jag skulle bara gå ner lite till, det är inget farligt”. Med andra ord lyssnar oftast inte en ätstörd ens på sina närmaste under den tiden. Visst kan hen kanske höra men hen lyssnar inte.

Jag tycker självklart att du ska ta upp det med henne, så fort som det bara går. Se vad hon har att säga om det, och blir det ingen förändring, då har du inte mycket till val. Gå till hennes föräldrar, för en ätstörning är ingen lek, det handlar seriöst om liv och död.
Du vill henne bara hennes eget bästa och även om hon inte kan se det just nu, och förmodligen kommer bli arg (eller liknande) på dig en period, så ju tidigare ni stoppar hennes nya “svält-och övertränings- negativa spiral” ju snabbare och större chans kan det finnas för henne att få sitt liv tillbaka igen! 

Var aldrig rädd för att ställa er upp mot en ätstörd, DEM VET TYVÄRR INTE SITT BÄSTA för fem öre när det gäller maten, vikten och hälsan överhuvudtaget när dem är i svält. 
Dem är otroligt, grymt duktiga på att manipulera och luras för att få folk att “vara på deras sida”, få er att tro att dem försöker äta/gå upp i vikt/träna normalt, men sanningen är den att dem bara ljuger.
En ätstörd ljuger så fort hen får chansen till det, problemet är bara att det leder bara denna person till sin egen död om den inte får hjälp.

Och tusen tack för dina fina ord, det gör mig glad. Hoppas verkligen att detta löser sig med din vän. Önskar både dig och hon ett stort lycka till!

Nu är det snabba puckar med det här inlägget. Endast 20 minuter kvar tills det kommer hamna som den 25:e och det får det ju aboslut inte göra!
Tänka sig va, endast en ynka månad kvar till jul. Alldeles underbart om ni frågar mig, fast att jag föredrar tiden före själva den 24:e mer än självaste julafton, för det är ju då allting är så mysigt, roligt, spännande mm.
Längtar ihjäl mig.
 
Imorgon ska jag btw iväg med mupparna och flänga runder, shoppa, käka ute och lite sådant. Ska försöka få det där med maten att gå igenom relativt smärtfritt, är så himla trött på ätstörningar, träningshets och alla "fitspo's" överallt nu. Vill bara göra tvärtemot allt vad dem gör, men kommer aldrig klara av det. För jag har aldrig varit någon vidare soffpotatis... 
Men förhoppningsvis är det fint väder imorgon i alla fall, så man kanske kan ha lite mer energi till att gå ut på en promenad innan jag åker? I hope so, känner att det kommer vara på sin plats.
Good night sweetie pies!
 
Och ett litet tips såhär oss emellan bara; ät inte för många pepparkakor. Ätit peppisar hela dagen idag till och från sådär, vilket nu resulterar i magont så det osar skunk om det. Aj aj! 

30 days... 14 minutes... left until...

julen 10 kommentarer
Nu är det snabba puckar med det här inlägget. Endast 20 minuter kvar tills det kommer hamna som den 25:e och det får det ju aboslut inte göra!
Tänka sig va, endast en ynka månad kvar till jul. Alldeles underbart om ni frågar mig, fast att jag föredrar tiden före själva den 24:e mer än självaste julafton, för det är ju då allting är så mysigt, roligt, spännande mm.
Längtar ihjäl mig.
 
Imorgon ska jag btw iväg med mupparna och flänga runder, shoppa, käka ute och lite sådant. Ska försöka få det där med maten att gå igenom relativt smärtfritt, är så himla trött på ätstörningar, träningshets och alla "fitspo's" överallt nu. Vill bara göra tvärtemot allt vad dem gör, men kommer aldrig klara av det. För jag har aldrig varit någon vidare soffpotatis... 
Men förhoppningsvis är det fint väder imorgon i alla fall, så man kanske kan ha lite mer energi till att gå ut på en promenad innan jag åker? I hope so, känner att det kommer vara på sin plats.
Good night sweetie pies!
 
Och ett litet tips såhär oss emellan bara; ät inte för många pepparkakor. Ätit peppisar hela dagen idag till och från sådär, vilket nu resulterar i magont så det osar skunk om det. Aj aj! 
Det börjar dra i hop sig.. två veckor kvar tills första advent ungefär, och jag går bara och längtar tills jag ska få lov att rota fram adventsljusstakarna (ja, vi har två stycken), få fingrarna fria att styla dem med mossa, mini tomtar och stjärnor. Och slutligen tända det första ljuset. Sitta och titta på ljuslågan och känna att nu är det frid, det är juletid och det är nu man ska få lov att njuta och känna glädje, liv och förnyat hopp.
Det är alltid så julen har varit för mig. I alla fall innan jul, självklart inte alla dagar, julen är också förknippat med en hel del stress och att-göra-listor innan det stora firandet. Men när jag väl får tid till det, passar jag på att sitta ner, gärna med en kopp varm glögg, framför brasan, med julkalendern rullandes i bakgrunden och mina gosiga små hundar bredvid mig. Med snön sakta fallandes utanför, i stora vackra flingor.
Tid för julmusik, glädje, hopp, gemenskap, bak, pyntning, granhuggning, kärlek, matlagning, juleljus, snö, frost och is, mysiga julfilmer på teven och adventsgåvor. Doften av kryddnejlika, kanel, ingefära, saffran, gran, glögg, pepparkakor, vanilj, nybakat. Värmen som sprider sig i hela kroppen, från topp till tå, trots att termometern visa flera minusgrader utanför. Att ta en lång promenad med en vän, hunden eller bara med sig själv, bland snödrivorna, göra snöänglar- lyktor och gubbar. Hänga upp ljusslingorna i träden ute i trädgården. Och att komma hem från skolan och jobbet klockan sent på kvällen, gå i mörkret som tack vare snön faktiskt inte alls är lika mörkt längre, se pynt, ljusstakar och ljus ljus ljus överallt.
Leende människor, stressade människor, öppna och godhjärtade människor, arga och snikna människor. Alla är välkomna att ta julen i sin famn och fyllas utav glädje och hopp. Alla är välkomna att fira och ha kul. 
Man måste bara våga, vilja och tillåta sig själv att känna julandan inom sig, för den besitter vi alla. Bara det att den märks så himla mycket tydligare på vissa.
På tal om något helt annat, har jag fått höra utav de mest random människor på senaste att jag lyser, strålar, skiner utav en sorts positiv energi. Liksom att min aura syns lite extra mycket mer än vad andras gör. Jag sprider glädje, en glädjespridare. Sådant gör en glad, det gör mig väldigt väldigt glad. 

Jag går och går men tiden den består

julen 8 kommentarer
Det börjar dra i hop sig.. två veckor kvar tills första advent ungefär, och jag går bara och längtar tills jag ska få lov att rota fram adventsljusstakarna (ja, vi har två stycken), få fingrarna fria att styla dem med mossa, mini tomtar och stjärnor. Och slutligen tända det första ljuset. Sitta och titta på ljuslågan och känna att nu är det frid, det är juletid och det är nu man ska få lov att njuta och känna glädje, liv och förnyat hopp.
Det är alltid så julen har varit för mig. I alla fall innan jul, självklart inte alla dagar, julen är också förknippat med en hel del stress och att-göra-listor innan det stora firandet. Men när jag väl får tid till det, passar jag på att sitta ner, gärna med en kopp varm glögg, framför brasan, med julkalendern rullandes i bakgrunden och mina gosiga små hundar bredvid mig. Med snön sakta fallandes utanför, i stora vackra flingor.
Tid för julmusik, glädje, hopp, gemenskap, bak, pyntning, granhuggning, kärlek, matlagning, juleljus, snö, frost och is, mysiga julfilmer på teven och adventsgåvor. Doften av kryddnejlika, kanel, ingefära, saffran, gran, glögg, pepparkakor, vanilj, nybakat. Värmen som sprider sig i hela kroppen, från topp till tå, trots att termometern visa flera minusgrader utanför. Att ta en lång promenad med en vän, hunden eller bara med sig själv, bland snödrivorna, göra snöänglar- lyktor och gubbar. Hänga upp ljusslingorna i träden ute i trädgården. Och att komma hem från skolan och jobbet klockan sent på kvällen, gå i mörkret som tack vare snön faktiskt inte alls är lika mörkt längre, se pynt, ljusstakar och ljus ljus ljus överallt.
Leende människor, stressade människor, öppna och godhjärtade människor, arga och snikna människor. Alla är välkomna att ta julen i sin famn och fyllas utav glädje och hopp. Alla är välkomna att fira och ha kul. 
Man måste bara våga, vilja och tillåta sig själv att känna julandan inom sig, för den besitter vi alla. Bara det att den märks så himla mycket tydligare på vissa.
På tal om något helt annat, har jag fått höra utav de mest random människor på senaste att jag lyser, strålar, skiner utav en sorts positiv energi. Liksom att min aura syns lite extra mycket mer än vad andras gör. Jag sprider glädje, en glädjespridare. Sådant gör en glad, det gör mig väldigt väldigt glad.