en trilsken mia i baksätet på väg till burlöv center för att käka ute med båda päronen. såklart måste man ju äta ute bara för att det är morsdag. var både nervös, osäker (peppat med lite ångest) och ville sjunka genom jorden. jag-är-inte-redo-för-det-här!
väl framme gick pappa och köpte lite kläder och skor till sig. medan jag gick runt med en fet jävla klump i halsen. letade desperat efter något "tryggt" matställe där jag vågade äta. paniken var inte långt ifrån. hatar det.
slutligen blev det att mamma och pappa slog sig ner vid någon restaurang och beställde båda två bruschetta med pesto, tomat, någon skinka och sallad.
medan jag bokstavligt talat nästan sprang in på donken och beställde något jag visste med säkerhet innehållet på osvosv (looser!!). en av deras nya wraps, vegetarisk. riktigt god faktiskt och mättande till tusen, orkade inte ens käka upp minimorötterna jag fick med.
(bilden ovan på mig: mamma smygfota... alltså oförberedd, och har en för stor jeansväst på. snyggt aight?)
och fuck tankarna alltså. avrättas plågsamt är vad alla psykiska sjukdomar förtjänar. speciellt anorexi och andra ätstörningar. fuckfuckfuckyou. och imorgon är det besök på ätis igen. dock vägning denna gången efter hur många månader som helst. om jag har gått ner kommer jag bli arg, men samtidigt glad. om jag har gått upp (vilket liksom är målet i hela den här "behandlingen") kommer en liten del av mig bli glad, och en allt större del vilja kväva mig själv långsamt till döds.

No one to hold her tight life has put her to the test

alla dagar 2 kommentarer
en trilsken mia i baksätet på väg till burlöv center för att käka ute med båda päronen. såklart måste man ju äta ute bara för att det är morsdag. var både nervös, osäker (peppat med lite ångest) och ville sjunka genom jorden. jag-är-inte-redo-för-det-här!
väl framme gick pappa och köpte lite kläder och skor till sig. medan jag gick runt med en fet jävla klump i halsen. letade desperat efter något "tryggt" matställe där jag vågade äta. paniken var inte långt ifrån. hatar det.
slutligen blev det att mamma och pappa slog sig ner vid någon restaurang och beställde båda två bruschetta med pesto, tomat, någon skinka och sallad.
medan jag bokstavligt talat nästan sprang in på donken och beställde något jag visste med säkerhet innehållet på osvosv (looser!!). en av deras nya wraps, vegetarisk. riktigt god faktiskt och mättande till tusen, orkade inte ens käka upp minimorötterna jag fick med.
(bilden ovan på mig: mamma smygfota... alltså oförberedd, och har en för stor jeansväst på. snyggt aight?)
och fuck tankarna alltså. avrättas plågsamt är vad alla psykiska sjukdomar förtjänar. speciellt anorexi och andra ätstörningar. fuckfuckfuckyou. och imorgon är det besök på ätis igen. dock vägning denna gången efter hur många månader som helst. om jag har gått ner kommer jag bli arg, men samtidigt glad. om jag har gått upp (vilket liksom är målet i hela den här "behandlingen") kommer en liten del av mig bli glad, och en allt större del vilja kväva mig själv långsamt till döds.
ja. jag fick ett utav mina mindre (eller för dem som känt mig länge: mer) kända utbrott i förra inlägget. men ja, var och är fortfarande så sjukt besviken på för många personer. men ville också klargöra den lilla fakta: att bara för att en anorektiker äter (och går upp i vikt, vilket jag inte riktigt gör som jag ska, men försöker iaf helhjärtat nu) så är hen inte alltid frisk!

men nog pratat om sånna tråkigheter nu. tänkte mest påpeka att vädergudarna nog försöker ta kål på mig... mha denna fördömda värme. visst, värme är härligt. när man inte svettas ihjäl och måste dricka fem liter vatten om dagen för att överleva!!
och för er som kanske minns det här inlägget så ja.. mitt fula rum renoverades, så jag fick ju bo tillfälligt inne på min brors gamla, dock blev det ju färdigt för cirka två - tre månder sedan. och jisses. har inte visat men blev så nöjd! och är fortfarande nöjd. mitt fina rum! äntligen kan jag säga det. inga fula gröna väggar eller ljusa plankgolv längre.
dörren ni ser på bilden är till min garderob, har en walk-in. den ljusa hyllan till höger är en bokhylla. på "andra sidan" om den är dörren ut.

fortsättningen. samma lilla bokhylla som på bilden ovan.


snett ovanför sängen hänger världens snyggaste häng-ljusstake och en spegel som gått genom familjen.

mellan sängen och "nästa del" är ett fönster som släpper in för mycket värme när det är sommar och för mycket kyla när det är vinter. så sommar = bastu (no kidding!) vinter = igloo. och min pappa är för lat för att göra någonting åt det. även kallad "rök plats" när jag är för lat om nätter och kvällar. hehe.

direkt efter fönstret kommer en helkropps spegel. som är en dum spegel! sen två småbord från IKEA som jag nu mer har fyllt till bredden med parfymer, smink, skräp, danskt skrammel och små text-lappar.

en bild längre ifrån. så ni ändå ser att ytan mellan sängen och borden är ganska stor ändå. känner ni igen hunden på den stora tavlan btw?

sen har jag en platt-tv (julklappen som min bror höll på att koka över för att han inte fick hih) precis vid ingången, och placerad framför den står en röd-och svart bäddsoffa med världskartan på. men den har jag en tendens till att bokstavligt talat fylla med kläder, rena som skitiga, och väskor mm. så det kändes lite som att ni inte behövde se den delen. ännu.
ha det guld sålänge.

starting tonight, i need to forget what's gone. appreciate what still remains and look forward to what's coming next.

mer om mig Kommentera
ja. jag fick ett utav mina mindre (eller för dem som känt mig länge: mer) kända utbrott i förra inlägget. men ja, var och är fortfarande så sjukt besviken på för många personer. men ville också klargöra den lilla fakta: att bara för att en anorektiker äter (och går upp i vikt, vilket jag inte riktigt gör som jag ska, men försöker iaf helhjärtat nu) så är hen inte alltid frisk!

men nog pratat om sånna tråkigheter nu. tänkte mest påpeka att vädergudarna nog försöker ta kål på mig... mha denna fördömda värme. visst, värme är härligt. när man inte svettas ihjäl och måste dricka fem liter vatten om dagen för att överleva!!
och för er som kanske minns det här inlägget så ja.. mitt fula rum renoverades, så jag fick ju bo tillfälligt inne på min brors gamla, dock blev det ju färdigt för cirka två - tre månder sedan. och jisses. har inte visat men blev så nöjd! och är fortfarande nöjd. mitt fina rum! äntligen kan jag säga det. inga fula gröna väggar eller ljusa plankgolv längre.
dörren ni ser på bilden är till min garderob, har en walk-in. den ljusa hyllan till höger är en bokhylla. på "andra sidan" om den är dörren ut.

fortsättningen. samma lilla bokhylla som på bilden ovan.


snett ovanför sängen hänger världens snyggaste häng-ljusstake och en spegel som gått genom familjen.

mellan sängen och "nästa del" är ett fönster som släpper in för mycket värme när det är sommar och för mycket kyla när det är vinter. så sommar = bastu (no kidding!) vinter = igloo. och min pappa är för lat för att göra någonting åt det. även kallad "rök plats" när jag är för lat om nätter och kvällar. hehe.

direkt efter fönstret kommer en helkropps spegel. som är en dum spegel! sen två småbord från IKEA som jag nu mer har fyllt till bredden med parfymer, smink, skräp, danskt skrammel och små text-lappar.

en bild längre ifrån. så ni ändå ser att ytan mellan sängen och borden är ganska stor ändå. känner ni igen hunden på den stora tavlan btw?

sen har jag en platt-tv (julklappen som min bror höll på att koka över för att han inte fick hih) precis vid ingången, och placerad framför den står en röd-och svart bäddsoffa med världskartan på. men den har jag en tendens till att bokstavligt talat fylla med kläder, rena som skitiga, och väskor mm. så det kändes lite som att ni inte behövde se den delen. ännu.
ha det guld sålänge.
är sjukt jävla förbannad just nu förmodligen mest upprörd. varför känner jag mig alltid som en jävla kokande kastrull när jag bli arg? hade kunnat fota in x antal personers face just nu. folk som sitter och snackar en massa skit. folk som inte har någon jävla respekt för någon annan jävel än för sig själv! är det kanske inte dags att växa upp? inse att du är inte ensam om att stå mitt på denna jävla jord.
vet att jag egentligen borde kunna förstå deras så kallade skämt. vet att jag egentligen borde kunna stänga av och inte lyssna. vet att jag egentligen borde kunna acceptera att folk pratar så. sansa mig själv och "vara vuxen".
men jag vill och framförallt kan jag inte vara vuxen när det gäller sådant här. för det kallas en psykisk sjukdom.
jag är fortfarande för känslig för sådant. jag reagerar för starkt. ätstörningen väcks direkt ur sin slummer när folk pratar. och brottnings matchen börjar om igen. den kan hålla på i dagar, veckor, månader. medans allting för dem bara är ett skämt.

oavsett vad ni säger, jag tycker det är respektlöst! för dem vet varför jag var inlagd i våras/somras, dem vet hur jag såg ut hela första året i gymnasiet. vad dem däremot kanske inte har en jävla blekaste aning om är att jag bara hade en månad kvar att leva om jag inte blivit inlagd!
men fortfarande. dem vet om mina problem inte för att dem bryr sig precis. bara för att jag äter någotsånärt nu i alla fall, tror dem verkligen att allting är som en dans på rosor nu?
att ätstörningen är borta? tänkte bara säga detta. att bara för att en anorektiker äter, betyder inte det att hon är frisk!

varje jävla tugga är en kamp. på liv och död för en ätstörd.
all jävla ångest och träningstvång som uppstår pga lite mat, har dem aldrig fått känna på, inte på det sättet.
hur man måste brottas, slåss, kämpa som på ett krigsfält, dag som natt. för att ens kunna äta ett salladsblad!
hur man inget hellre än vill dö, bara man ser minsta lilla centimeter hud av sig själv.

nä. för dem vet inte. och kommer (förhoppningsvist) förmodligen aldrig, aldrig att känna hur det känns! för dem vet inte. och när dem håller på så här känns det verkligen som att dem inte give a damn shit about it!
jag var en månad nära döden höll på att ruttna inifrån och ut. okej. det är ju ingenting. det är sånna här dagar jag undrar varför dem inte bara lät mig dö? för att få lov att dö hade fan varit så jävla mycket enklare än att behöva kämpa, kriga, 24 timmar om dygnet. alla veckor. månader.

för ni förstår inte. nej. ni vill inte förstå!

trying to explain, but nobody even wants to listen. or even try.

stört 4 kommentarer
är sjukt jävla förbannad just nu förmodligen mest upprörd. varför känner jag mig alltid som en jävla kokande kastrull när jag bli arg? hade kunnat fota in x antal personers face just nu. folk som sitter och snackar en massa skit. folk som inte har någon jävla respekt för någon annan jävel än för sig själv! är det kanske inte dags att växa upp? inse att du är inte ensam om att stå mitt på denna jävla jord.
vet att jag egentligen borde kunna förstå deras så kallade skämt. vet att jag egentligen borde kunna stänga av och inte lyssna. vet att jag egentligen borde kunna acceptera att folk pratar så. sansa mig själv och "vara vuxen".
men jag vill och framförallt kan jag inte vara vuxen när det gäller sådant här. för det kallas en psykisk sjukdom.
jag är fortfarande för känslig för sådant. jag reagerar för starkt. ätstörningen väcks direkt ur sin slummer när folk pratar. och brottnings matchen börjar om igen. den kan hålla på i dagar, veckor, månader. medans allting för dem bara är ett skämt.

oavsett vad ni säger, jag tycker det är respektlöst! för dem vet varför jag var inlagd i våras/somras, dem vet hur jag såg ut hela första året i gymnasiet. vad dem däremot kanske inte har en jävla blekaste aning om är att jag bara hade en månad kvar att leva om jag inte blivit inlagd!
men fortfarande. dem vet om mina problem inte för att dem bryr sig precis. bara för att jag äter någotsånärt nu i alla fall, tror dem verkligen att allting är som en dans på rosor nu?
att ätstörningen är borta? tänkte bara säga detta. att bara för att en anorektiker äter, betyder inte det att hon är frisk!

varje jävla tugga är en kamp. på liv och död för en ätstörd.
all jävla ångest och träningstvång som uppstår pga lite mat, har dem aldrig fått känna på, inte på det sättet.
hur man måste brottas, slåss, kämpa som på ett krigsfält, dag som natt. för att ens kunna äta ett salladsblad!
hur man inget hellre än vill dö, bara man ser minsta lilla centimeter hud av sig själv.

nä. för dem vet inte. och kommer (förhoppningsvist) förmodligen aldrig, aldrig att känna hur det känns! för dem vet inte. och när dem håller på så här känns det verkligen som att dem inte give a damn shit about it!
jag var en månad nära döden höll på att ruttna inifrån och ut. okej. det är ju ingenting. det är sånna här dagar jag undrar varför dem inte bara lät mig dö? för att få lov att dö hade fan varit så jävla mycket enklare än att behöva kämpa, kriga, 24 timmar om dygnet. alla veckor. månader.

för ni förstår inte. nej. ni vill inte förstå!