Jag minns det som igår.
Även fast att det är lite mer än tre år sedan.
Jag satt på köksgolvet med ryggen lutad mot en av skåpsluckorna, knäna uppdragna mot hakan och händerna med ett krampaktigt tag om vaderna. Vaggade från sida till sida. Skakade av snyftningar. Igenhållen gråt. Men till slut brast det.
Jag bara vrålade rakt ut.
"JAG VILL INTE!! JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE!!"
Och med mina upprepade vrål kom också det som jag hållt igen så länge, tårarna. Jag grät. Som jag inte gråtit på flera år. Tårarna bara forsade nerför kinderna på mig. Rann längs med käkarna, nerför halsen, gjorde min tröja och knäna på mina byxor helt genomblöta. Jag överdriver inte ens. Hur kan det rymmas så mycket vätska i en människa, kommer jag ihåg att jag tänkte dagarna efter det sammanbrottet. Medan jag satt där och bokstavligt talat stortjöt som aldrig förr, slutade jag aldrig upprepa orden; jag vill inte, jag vill inte jag vill inte jag vill inte!
Som någon slags jävla mantra.
Eller papegoja.
Jag hyperventilerade. Jag fick knappt luft mellan allt förbannade gråt och upprepande av "jag vill inte".
Jag minns helt ärligt inte hur länge jag satt där. Vaggade, skakade, skrek, grät och kämpade för att få luft i lungorna. Det kändes som att jag skulle dö. Det kallas att få en panikångestattack…
Det var inte heller den första attacken jag fått i mitt liv.
Men skillnaden på denna, och dem andra jag haft förut, är att denna gången blev det slutet. Slutet för min desperata längtan och ständiga jakt efter att vara så liten som möjligt, ta så lite plats som möjligt, äta så lite som möjligt, för tredje gången i mitt liv försöka att svälta mig själv till döds.
Mina ständigt ekande "jag vill inte jag vill inte jag vill inte" blev aldrig en fullständig mening. Inte ens när jag efter många om och men tog upp telefonen som legat bara någon knapp meter ifrån mig och ringde upp mamma. Något hade visst gått in efter all terapi. För en gångs skull har jag lyssnat och försökt apa efter allt klokt min kära psykolog har sagt och försökt banka in i skallen på mig. Detta med att nå ut till mina närmaste när jag mår som sämst, eller brister, som den här gången, är något jag har haft otroligt svårt för i hela mitt liv. "Sorgen är väll ändå min att bära, ensam, annars hade den väll inte så envist suttit kvar i mig" - resonerar jag (fortfarande..) och vägrat blankt att en sträcka fram ens ett finger för att be om hjälp.
"Orkar inte fläcka ner min rena fina omgivning med mitt bagage, smutsa ner och förstöra mina medmänniskor med mitt skit! Dem har nog med sitt eget." - det blir vi ju inpräntade med redan vid väldigt ung ålder. Gud förbjude om du delar med dig av hur du faktiskt mår. Gud förbjude om du inte alltid mår tipptopp eller åtminstone låtsas göra det! För helvete människa, var alltid glad, sprid glädje omkring dig som en jävla kulspruta, oavsett om du inte ens har så det räcker till dig själv! Det skiter människor i, dem vill bara se ett jävla påklistrat leende på dina söndertuggade läppar, så dem kan låtsas som att allt är så jäkla bra och återgå till att vattna sina jävla blommor och dricka alkohol vid varje familjemiddag och låtsas som att ingenting någonsin kan sabba deras perfekt uppbyggda fasad av - perfektion!!!!!!!!
But I reached out.
Hon svarar ju inte alltid. Hon jobbar ju både dag och sena kvällar, en del av mig ville bara att det skulle gå direkt till röstbrevlådan så att jag bara slapp ta tag i alltihop som skulle komma ifall att hon svarade.
Men hon svarade.
Och när jag skulle prata bara stockade det sig i min hals. Gråten var för stor och jag hade brustit totalt. Jag grät inte längre tyst och lugnt utan jag skrekgrät och de väl valda orden känner ni redan till: "jag vill inte"…
Hon försökte först tala lite sans i mig, men den enda responsen hon fick var hyperventilerande, skrikgråt och "jag vill inte". Till slut sa hon bara: "antingen kommer jag och hämtar hem dig, eller kör jag in dig till psykakuten, du väljer nu!".
Det.
Det fick fan tyst på mig.
För jag ville varken det ena eller det andra. Min störda jävla hjärna ville bara att hon skulle säga något i stil med "allting kommer bli braaaaa igen, seså torka tårarna nu ska du se att du mår bättre snart" - eller vad som helst annat men inte DET DÄR!
Jag vet inte hur länge jag satt där helt knäpptyst och bara, för första gången på flera timmar bara… andades. Alldeles för satt i chocktillstånd för att kunna tänka klart eller ens riktigt fatta vad hon hade ställt för ultimatum.
Men eftersom jag inte fick slippa undan. Varken det ena eller det andra alternativet, valde jag att åka hem.
Där jag fick smsa min chef att jag inte kunde komma till jobb dagen efter, och sen slockna i soffan, med huvudet i mammas knä, efter att inte ha sagt ett ljud sen jag slutade prata i telefonen.
Jag var helt slut. Både psykiskt och fysiskt. Där var verkligen ingen kraft över huvudtaget kvar i mig. Det var en ren befrielse att få lov att somna sådär, klockan 19.30 en söndagkväll. Som man var ett litet barn igen. Med mammas lugnande närhet och ’klappande’ längs min rygg, axlar och i håret. Utan alla krav och ansvar som kväver en.
För dem kom tillbaka dagen efter. Såklart.
.
Och just det.
Min papegojliknande ramsa; "jag vill inte jag vill inte jag vill inte"?
Den fick aldrig riktigt lov att bli färdig. Hur mycket jag än försökte. Både i min ensamhet och i telefonen med mamma, att avsluta den.
"Jag vill inte - leva längre"…
Det var den fulländade meningen.
Men där var något. Känslan var helt sjuk. Men där var något som satte stopp för mina desperata försök att avsluta meningen. Även fast att jag försökte, om och om igen, så många gånger att jag deckade av utmattning, och jag försökte verkligen, i timmar!
.
Jag vet inte vad det var.
Men jag tror på allvar, att hur mycket och ofta jag än ville och fortfarande vill dö. Så är där en del av mig, en del som består av en sån in i helvetes jävla stark längtan av att få fortsätta leva, som vägrar tro på att min framtid är helt jävla dömd att för alltid vara täckt i svart jävla skit. Den är stark och full av livslust och livskraft.
Det är den som får mig att klä mig med världens bredaste leende varje dag, trots att det 9/10 gånger är så fejkat att det hade fått (nästan) vilken mamma som helst att gråta om hon vetat hur hennes dotter egentligen mår inombords. Det är den som tvingar mig upp ur sängen varje dag. Tvingar mig till jobb. Tvingar mig att skratta och prata och jobba och träna och äta och fan! Allt! Det är den som håller mig vid liv än idag!
Beroende på vem du hade frågat hade du nog fått olika svar angående vad-eller vem den där "kraften" är.
Gud säger vissa, ödet, universum, hoppet(!?), säger andra.
Själv?
Själv säger jag ingenting.
För jag har känt den.
Och det är fanemej varken ödet eller något jävla hopp. Och det är definitivt ingen gud någonstans!
Det är bara den delen av oss som fortfarande vill leva.
Överlevnadsinstinkt!
Det är vad det är.
Det är den som hindrat många av oss från att lyckas med våra så väl (-eller inte så väl) planerade självmordsförsök.
Hindrat oss från att gå för långt in i våra destruktiva beteenden så det aldrig blivit vår död.
Det är kanske inte mycket till peppande tal det här, eller motivationsboost, men vem fan har sagt att jag sysslar med sån skit?
Jag sysslar med verkligheten.
Och allt vad det där jävla helvetet nu envisas med att slänga på oss.
Och om överlevnadsinstinkten är allt jag har att gå på. Om det är den som fortfarande får mig att skita i att bara ta en kniv och snitta pulsådern, tömma flera flaskor vin på en gång, sabba levern med en oresonlig mängd äckliga jävla lugnande tabletter, hoppa framför ett tåg, röka mig så hög så jag inte längre känner av min kropp och tror att mitt hjärta ska stanna igen, kanske hoppa ner från min egen lägenhet som ligger högst upp…
Valmöjligheterna är många ska ni veta.
Min fantasi är, som mamma alltid sagt, väldigt livlig!
Men om överlevnadsinstinkten är det som hindrar mig.
Om det är den som fortfarande får mig att ibland kunna titta dem få jag älskar, och vågar lita på, i ögonen, kunna skratta med dem tills tårarna forsar på grund av skratt och inte sorg, få ge dem en riktigt stor bamsekram och aldrig vilja släppa taget, borra in näsan i halsen på dem och bara andas in deras doft så hårt att det gör ont i lungorna…
Om det är den som gör så att hela mitt fucking skrynkliga förkrympta russinhjärta sväller till den dunkande blodiga muskelballong det en gång var när jag får se mina syskon, syskonbarn och hundarna igen.
Då vet jag i alla fall.
Att om det är allt jag har att hålla kvar i.
Då kommer jag för i helvete göra det då!
Inte en chans på hundra att jag låter några fucking demoner som terroriserar, misshandlar, klankar ner på, mobbar-och isolerar mig, får mig att hata-och äcklas av mig själv, vilja skada och ha ihjäl mig själv, dag som natt.
Inte en chans på hundra då att jag tänker låta dem fucking vinna denna jävla striden jag måste utkämpa varenda vaken jävla sekund på dygnet.
Inte
En
Jävla
Chans
!
… och det ska inte du heller!
