Even if things may seem better in my acting and mood, I'm still pushing people away. Everyone. And I don't know how to stop. I guess I'm scared of letting people in to my life, doesn't matter if it's the old fellas or someone new. 
 
I guess the "sick me" is still in there, stronger than what I am, keeping me from company, love to see me being alone. But I hate it. 'Cause with loneliness, also comes the strong urge to "go back" to the old, sick behaviour and I guess that's why "the sick me" is still keeping me from seeing people. You'r better off alone!

Maybe I am. Maybe I am better off alone. Maybe I'm born to live alone?
No way, I refuse to believe that's even an option. 
 
As fast as I have found back to myself a little bit more, (finding yourself takes a lifetime, no matter if people say they've found themselves at 20 yrs, it's a lie. You can't find yourself just because you start doing yoga or believe in Buddha or go vegan... True, sad shit!) and feel more free from my ed and "borderline symptoms" I'm seriously gonna create a kind of new life. A new me. 
It's still gonna remind of the old me. Still gonna be my outside and inside. But stronger, so damn much stronger than what I've ever been. 
 
I'm gonna find the people in my life who's worth fighting for, people who don't give up on their closest friend just because she happens to have an eating disorder taking over her life and trying to kill her. I'm gonna find those people who would die for me as much as I could die for them. 'Cause all my life I've always been loving the wrong persons, the persons that never deserved my love or affection. 
The ones who just hurted me, and never cared a second about it.
 
I'm gonna come back. I'm never gonna give up. 
I'm the lonely but strongest soldier in this war, alone on the battlefield, ready to give it all I've got, even if I die trying, I'm never gonna stop. 'Cause even if I should die, I know it's going to be worth it. 

"Look mama it's standing soldier..."

läsvärda inlägg 2 kommentarer
Even if things may seem better in my acting and mood, I'm still pushing people away. Everyone. And I don't know how to stop. I guess I'm scared of letting people in to my life, doesn't matter if it's the old fellas or someone new. 
 
I guess the "sick me" is still in there, stronger than what I am, keeping me from company, love to see me being alone. But I hate it. 'Cause with loneliness, also comes the strong urge to "go back" to the old, sick behaviour and I guess that's why "the sick me" is still keeping me from seeing people. You'r better off alone!

Maybe I am. Maybe I am better off alone. Maybe I'm born to live alone?
No way, I refuse to believe that's even an option. 
 
As fast as I have found back to myself a little bit more, (finding yourself takes a lifetime, no matter if people say they've found themselves at 20 yrs, it's a lie. You can't find yourself just because you start doing yoga or believe in Buddha or go vegan... True, sad shit!) and feel more free from my ed and "borderline symptoms" I'm seriously gonna create a kind of new life. A new me. 
It's still gonna remind of the old me. Still gonna be my outside and inside. But stronger, so damn much stronger than what I've ever been. 
 
I'm gonna find the people in my life who's worth fighting for, people who don't give up on their closest friend just because she happens to have an eating disorder taking over her life and trying to kill her. I'm gonna find those people who would die for me as much as I could die for them. 'Cause all my life I've always been loving the wrong persons, the persons that never deserved my love or affection. 
The ones who just hurted me, and never cared a second about it.
 
I'm gonna come back. I'm never gonna give up. 
I'm the lonely but strongest soldier in this war, alone on the battlefield, ready to give it all I've got, even if I die trying, I'm never gonna stop. 'Cause even if I should die, I know it's going to be worth it. 

"Everyone is in such a hurry, people haven't found meaning in their lives, so they're running all the time looking for it. They think it is the next car, the next house, the next job. Then they find those things are empty, too, and they keep running."
~ Albom

I choose to be happy because I want to do more than just exist in the world, let us all pause in our pursuit of happiness just to be. Let us pause our striving and arrive already.

Work with your body and it will work for you

alla dagar 2 kommentarer

"Everyone is in such a hurry, people haven't found meaning in their lives, so they're running all the time looking for it. They think it is the next car, the next house, the next job. Then they find those things are empty, too, and they keep running."
~ Albom

I choose to be happy because I want to do more than just exist in the world, let us all pause in our pursuit of happiness just to be. Let us pause our striving and arrive already.

Galet vilket sommarväder vi hade igår.
Galet vad jag kan sakna sommaren, men ändå hata känslan av att svettas pga att det är för varmt och kvavt.
Galet att jag vaknade vid tre inatt för att det åskade, mullrade och ösregnade utanför. Jag är och har aldrig varit rädd för oväder, snarare älskat det, men inatt var jag helt säker på att det var jordens undergång som väntade utanför mitt fönster. Jag låg invirad i mitt tjocka duntäcke med mina blåslagna knän uppdragna under hakan. Väntade, försökte komma ihåg att andas, väntade. Men lyckades somna om efter att råttjävelen hade slutat föra liv.
Galet vad mina känslor skiftar, från tiptop till downdowndown. 
Galet hur jag i någon vecka kan känna mig som nyförälskad i både livet och i vissa personer till att nästa vecka och veckorna därefter inte känna någonting alls. Jag har tillfälligt stängt av. Känner ingenting. Så det går när jag sätts under för mycket press. Jag stänger av, och fokuserar enbart på det jag verkligen känner är nödvändigt att fokusera på för tillfället. Vilket just nu är träningen, tillföra min kropp tillräckligt med näring för att orka leva och bygga muskler, dricka tillräckligt, musiken och finnas där för mina närmaste. Den sista biten ska jag väll inte sticka under stol med att den inte går som den borde, men jag gör iaf ett tappert försök. 
 
Studenten nalkas, om cirkus 23 dagar kommer jag gå ut med världens fulaste mössa på huvudet. Förhoppningsvis så full att jag inte kommer minnas den senaste studentveckan med både sambatåg och andra galenskaper.
 
Borde slå på mina känslor igen, borde börja känna igen. För studentveckan ska ju vara den bästa i ens liv, har jag fått höra från så otroligt många håll och kanter. Och jag ska ner till Ystad snart igen och förmodligen träffa en väldigt bra pojk nästa helg, igen. Fast de senaste två gångerna vi träffades har varit i världens nog bästa stad, Köpenhamn. Fast vi borde verkligen inte dricka så mycket varenda gång i ses...
Slut-skit-snackat!
Måste börja känna igen, men vill intem vågar inte, självbevarelsedrift kallar dem det.
När jag stänger av sådär.
För att skydda mig från allt den press och stress som skaver och trycker sönder mina revben.
 
Klart att jag vill känna, känslor, äkta, glädje.
Men med känslorna kommer också sorgen komma tillbaka, hatet, ångesten, och jag klarar inte av att hantera den just nu. Kanske kommer jag aldrig lära mig det?
Men då får jag helt enkelt gå livet ut, som en känslolös zombie. Jag är bara rädd, att jag ska sluta bry mig så mycket att jag till slut skjuter alla jag håller kärt ifrån mig. Som sist... 
 
Historien upprepar sig. 
Eller?

Jag har fiskfjäll på rumpan

alla dagar 4 kommentarer
Galet vilket sommarväder vi hade igår.
Galet vad jag kan sakna sommaren, men ändå hata känslan av att svettas pga att det är för varmt och kvavt.
Galet att jag vaknade vid tre inatt för att det åskade, mullrade och ösregnade utanför. Jag är och har aldrig varit rädd för oväder, snarare älskat det, men inatt var jag helt säker på att det var jordens undergång som väntade utanför mitt fönster. Jag låg invirad i mitt tjocka duntäcke med mina blåslagna knän uppdragna under hakan. Väntade, försökte komma ihåg att andas, väntade. Men lyckades somna om efter att råttjävelen hade slutat föra liv.
Galet vad mina känslor skiftar, från tiptop till downdowndown. 
Galet hur jag i någon vecka kan känna mig som nyförälskad i både livet och i vissa personer till att nästa vecka och veckorna därefter inte känna någonting alls. Jag har tillfälligt stängt av. Känner ingenting. Så det går när jag sätts under för mycket press. Jag stänger av, och fokuserar enbart på det jag verkligen känner är nödvändigt att fokusera på för tillfället. Vilket just nu är träningen, tillföra min kropp tillräckligt med näring för att orka leva och bygga muskler, dricka tillräckligt, musiken och finnas där för mina närmaste. Den sista biten ska jag väll inte sticka under stol med att den inte går som den borde, men jag gör iaf ett tappert försök. 
 
Studenten nalkas, om cirkus 23 dagar kommer jag gå ut med världens fulaste mössa på huvudet. Förhoppningsvis så full att jag inte kommer minnas den senaste studentveckan med både sambatåg och andra galenskaper.
 
Borde slå på mina känslor igen, borde börja känna igen. För studentveckan ska ju vara den bästa i ens liv, har jag fått höra från så otroligt många håll och kanter. Och jag ska ner till Ystad snart igen och förmodligen träffa en väldigt bra pojk nästa helg, igen. Fast de senaste två gångerna vi träffades har varit i världens nog bästa stad, Köpenhamn. Fast vi borde verkligen inte dricka så mycket varenda gång i ses...
Slut-skit-snackat!
Måste börja känna igen, men vill intem vågar inte, självbevarelsedrift kallar dem det.
När jag stänger av sådär.
För att skydda mig från allt den press och stress som skaver och trycker sönder mina revben.
 
Klart att jag vill känna, känslor, äkta, glädje.
Men med känslorna kommer också sorgen komma tillbaka, hatet, ångesten, och jag klarar inte av att hantera den just nu. Kanske kommer jag aldrig lära mig det?
Men då får jag helt enkelt gå livet ut, som en känslolös zombie. Jag är bara rädd, att jag ska sluta bry mig så mycket att jag till slut skjuter alla jag håller kärt ifrån mig. Som sist... 
 
Historien upprepar sig. 
Eller?