Igår kände jag mig trött sliten och smått omotiverad till att träna. 
Men tanken på att gå dit och få träffa mina bästa drog mig i gymmets riktning lagom till lunch. 
Och där fick vi till ett pb i knäböj....
 
Idag... 
Samma känsla, fast omotiverad var jag inte
Bara allmänt trött och sliten i huvudet och möjligtvis lite i kroppen också. Men majoriteten av det slitna satt i huvudet. 
 
Och återigen; tanken på mina buds och marklyften (nu kommer kärleksförklaringen jag varnade er för... Eller?) drog mig som en magnet till gymmet. 
 
(null)
 
Där jag fick till ytterligare ett pb i mina ÄLSKADE MARK!!! 
 
115kg som kändes helt omöjliga förra veckan. Vem fastnar på något så mittemellan som 112,5kg liksom? 
Jag, tydligen..
 
Men idag blev det ännu ett steg närmare 120
Allright min teknik på dem sista kunde helt klart varit bättre, men godkända iaf, och tummen upp fick jag också! 
 
OBS, lyckas tydligen aldrig få med personbästa på varken video eller bild...
Blir alltid lika ofokuserad när jag ska maxa och jag vet att där är en kamera riktad mot mig.
Och då failar jag alltid!
Men så fort jag slänger telefon i väskan och drar igen blixtlåsen, ja då klarar jag det helt plötsligt!
Som sagt, allting sitter i huvudet... 
Majoriteten av det i alla fall.....
 
(null)
 
(null)
 
Så jag tyckte tydligen att jag förtjänade lite extra idag, som ett "YOU FUCKING RULE!" - någonting. 
 
Båda dessa var fan svinigt goda. Fattar inte vad jag dillade om förra året när jag rå dissade alla Barebells proteinbars? 
 
Okej Cookies & Cream och Bounty/Kokos saken är ju rent utsagt fortfarande vidriga
Men dessa två. 
 
Alltså... *insert dreggel emoji right hääär*
 
...
 
Och för er som fortfarande inte har prövat Lindahls protein choklad shake...
YOU FKN LOOSERS GO DO IT! 
 
Fattar ni inte vad ni går miste om? 
 
Aldrig druckit en så god som-att-dricka-riktig-smält/choklad-choklad proteinshake!! 
 
Klår Njie, barebells, ALLAS. 
Jag svär på alla marklyft(hehe) i hela vida världen. 
 
Samarbete eller ej. 
Detta är min ärliga jäkla åsikt! 
Detta året kändes det helt okej att fylla år. 
I år fick jag inte ett enda raseriutbrott när folk skrev-och kom fram till mig med ett grattis. 
 
Detta året är jag heller inte lika psykiskt dåligt som jag var förra året, vid den här tiden. 
 
Det var jobbigt med all uppmärksamhet. Så pass jobbigt psykiskt att jag var total deckad  när jag kom hem från jobb.
Jag hade inte ens orkat träna under dagen och kroppen orkade knappt ens röra sig ur soffan på hela kvällen, så att bege mig till gymmet klockan 18 på kvällen, det var inte ens att tänka på! 
 
(null)
 
(null)
 
 
 
Men vad gör det om hundra år? 
Träningen dagen innan gick sjukt bra, med nytt pb i böjen och dessutom fick jag nytt pb igen, igår i böj! 
 
Efter ett misslyckande, kom halvvägs upp, sen satt jag bra där ett tag, tills buddy kom och hjälpte mig upp med stången. 
 
På andra försöket lossnade det och jag kom upp utan minsta lilla skymt av hjälp inom fem meters avstånd. 
På tredje försöket, kom jag upp igen, och sen igen. 
 
Ibland undrar jag hur mycket starkare man faktiskt är... 
Att göra två pb på en vecka... 
"Det där måste jag ju ha kunnat hela tiden..?"
Hm. 
Stolt en gris är jag i alla fall! 
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
Och födelsedagspresenter fick jag, tro det eller ej! 
Jag var inte alls beredd på det, både av kollegor, chefen, och min älskade mamma som kom på besök igår. 
 
Hade världens mysigaste dag! 
Träffar mamma kanske en gång i halvåret, och fan alltså, hon är verkligen min största jävla idol/stjärna/allt! 
 
Kanske låter som världens tönt nu. 
Men hon har verkligen gjort allt för mig, även om jag inte kunde se det då, när hon såg till så jag blev tvångsinlagd, tvångsmatad och satte mig hos åtskilliga psykologer och grejer. 
Jag hatade henne över allt annat då. 
För jag insåg inte hur sjuk jag var och att jag faktiskt behövde hjälp. 
Idag kan jag se tillbaka. 
Och hon räddade bokstavligttalat mitt liv... 
 
Därför. Är hon det bästa jag har i mitt liv. 
Punkt. 
Slut på kärleksförklaringar nu. 
 
(Kärleksförklaring till min mamma och knäböj, nästa inlägg får jag nog slänga upp ett om marklyft också, för dem kan vi ju inte glömma?) 



Helt ärligt? 

Jag tränar inte längre för att "se bra ut". 


När jag är glad.

Gör träningen mig ännu gladare. 


När jag är ett aggressivt jävla psykbryt. 

Gör träningen mig lugn(are).



Träningen gör mig bättre till mods, starkare, mer psykiskt stabil så att jag klarar av vardagen, överhuvudtaget! 




Jag har egentligen aldrig tränat bara för att se bra ut. 

Men det steg mig åt huvudet när man insåg för flera år sedan att man kunde förändra sin fysik så grymt mycket ’bara’ genom att träna och ändra ’lite’ på det man skyfflade in i foderluckan. 

Det var inga problem de första åren.

Allt gick som planerat. 

Jag fick den fysiken som alla berömde och tyckte man skulle ställa upp och tävla med. 

Men hur jag mådde det sista året för att jag hade blivit obsessed, och inte kunde sluta. 

Det är det inte många som vet. 


Min kropp ballade ur. 

  • Mitt immunförsvar slutade fungerade (inte ens läkarna kunde ’förklara’ det, "dem hade aldrig sett något liknande förut") 
  • Extremt nedsatt funktion i lever och njurar. 
  • Depression from hell! 
  • Sömnproblem från det riktiga helvetet! ... Större delen av det sista halvåret sov jag inte mer än 6-8 timmarper vecka! 
  • Jag har fått kroniska skador i knä, höft, muskelfästet under rumpan, för en sån "enkel" sak som att jag hade lite för bråttom en gångi benpressen och eftersom jag hade blivit så pass "träningsstörd" lät jag det aldrig läka. "Fuck vila! Jag måste träna, annars får jag aldrig den fysiken jag vill ha!" 


Däääär kom det! 

Den fysiken jag VILL ha? 

Nä. 

Det var mer: "Den fysiken jag SKA ha!"

Det var inte mer med det. 

Jag vill ha. Jag ska ha. 

Jag ger inte upp förrän jag lyckats! 


Och visst lyckades jag. 

Med en fett procent på cirka ~3%, en kropp som inte fungerade som den skulle, skador som jag inte tog hänsyn till för fem öre, som nu blivit kroniska, och dem gör ont! 

Muskler som jag slitit 4-5 år med att bygga upp pissade jag bokstavligttalat ut i toaletten, jag fick i mig protein och allt det där, jag åt cirka 1800-2000 kalorier om dagen, så jag svälte inte mig. Men tydligen behöver min kropp mer än det, min vardag är mer aktiv än vad jag trodde då. 

Så jag bröt själv ner mina muskler, för där var inte längre reserver/fett/etc. som kroppen kunde bränna. 


Kroppen gick ju inte bara på mina muskler. 

Nej, den började även "äta av sig själv", det där med immunförsvar, njurar och lever. 



Så ja, kort och gott? 

Träningen förstörde mig. 

Men det var jag som valde att leva, träna och äta som jag gjorde. 

I grund och botten var det inget som helst fel på det jag åt, hur jag tränade och levde. 

Men jag hade legat på ett (för mig) underskott alldeles för länge. 


Så det var alltså vad som hände. 

Förra vintern när jag rasade 10kg i vikt på knappt 3 månader, inte tränade på 3-4 månader och var helt åt helvete förstörd. 

Var hos läkaren och psykologen varje vecka och blev hotad med att bli tvångsinlagd. 

Både pga min undervikt, men mestadels för att "just nu är din kropp i så pass dåligt skick att minsta lilla förkylning kommer ta död på dig, inom ett dygn"


Ganska sjukt va? 

Fattar ni nu varför det inte är hälsosamt att försöka bevara en rippad form och magrutor året om..? 


För detta händer inte bara mig! 

Kroppen pallar inte ligga för lågt i fett procent och träna satan för länge, spelar ingen roll att du tycker du äter ordentligt, gör du inte det, då gör du inte det! 


Ibland. 

Ibland ska man faktiskt lyssna på sin omgivning. 

Innan det stiger en åt huvudet... 


Tro mig när jag säger; ni vill aldrig dit! 


Och det klassiska "det händer inte mig"? 

Haha...

Jo. 

Det kan faktiskt hända just precis dig.