Alldeles för ofta får jag höra från folk att "nämen jag kan inte baka med protein/sockerfritt".
Som att det är något man "föds med att kunna". Som att, om du inte lyckas på ditt första försök är du dömd att aldrig kunna göra det, någonsin. 
Liksom med allt annat i livet?
 
Ingen kan allt med en gång!
Ibland har man otrolig skill och får till det på första försöket, men sedan går det åt skogen förr eller senare ändå.
 
Men det är inte så jäkla svårt, om du bara ger dig fan på att du ska kunna!
 
Precis som med allt annat i livet!
Du går väll inte precis in på ett gym för att du redan kan allt där?
Du väljer inte att utbilda dig för att du redan kan allt som utbildningen/jobbet kräver?
Ni hänger kanske med vid det här laget, hoppas jag, för jag suger på att förklara ibland..?
 
*
 
Likadant är det med det berömda "baka med protein" och "baka sockerfritt/glutenfritt etc".
Det kommer ta en helvetes massa försök och misslyckanden innan ni får till den (enligt er) perfekta kakan, bullen eller vad det nu är ni vill ha fram!
 
Herregud som senast för en timme sedan tog jag ut en sats pepparkakskola mini protein cheesecakes ur ugnen och dem såg fan läskiga ut.
Att få till smak på mina "bakverk" har jag inga problem med längre, men redan innan jag ens börjat baka mina grejer så har jag  en exakt bild i huvudet om hur jag vill att det ska se ut, hur konsistensen ska vara och allt.
Lyckas jag, trots 6-7 års erafrenhet av just detta bak, varje gång?
 
Nej.
Det gör jag inte!
 
Många gånger, faktiskt, majoriteten av gångerna jag hittar på något nytt, krävs dubbel-bak av det jag gör för att jag ska bli nöjd/för att bakverket i fråga ska bli godkänt!
 
*
 
Likadant med mina kära marklyft, inte fasiken går jag in på gymmet och hivar upp 4 reps marklyft på 100kg (mitt absoluta max btw, stolt som fan och skryta atm om ni inte märker det), för att jag redan kunnat det hela mitt liv (fast 1 år gammal och ta 100kg mark? I wouldnt mind tho..)?
 
Var är det roliga i att lyckas med något om du redan kan det?
 
*
 
Man får lov att bli besviken, man får lov att slänga allt åt helvete och säga "nu skiter jag i det här, det här kan jag inte, jag tänker aldrig mer gör det, fuck it!".
Sedan ta sin tid att gå och sura över sitt nederlag i, fan vet jag, hela 6 månader om du nu behöver det (jag gjorde det, 6 månader tog det för mig en gång att få tummarna ur och lyckas med en jävla protein kaka, ETT HELT ÅR MED ZERO MARKLYFT tog det för mig att samla egot och hiva upp dem där förbannade 100, MER ÄN EN GÅNG DESSUTOM! Men jag gjorde det till slut, och gör det än idag WOHO, hehe!!).
 
*
*
 
Sammanfattning,
Du får lov att ta som time of, och sura, vara bitter och jävlig, tänka att "detta kommer jag aldrig klara så jag skiter i det!".
 
Men du får inte ge upp.
Är det något du verkligen vill.
Så kan du.
 
Varesig det gäller utbildning, jobb, marklyft, knäböj, resor, bakning, att bli frisk/bättre från en psykisk/sjukdom, gud vet vad.
 
 
MEN DU KAN!!!!!
Ge fan aldrig upp!
(null)

Inser såhär i efterhand att jag glömt ett "inte" i första meningen, och ett "hellre" blev ett "eller" när jag snackade "lägg HELLRE fokus på"... 

Ganska pinsamt va? 
Jag som ska ska föreställa gått ut med MVG i svenska...