Precis som hela denna veckan har visat sig blivit. 
Tydligen var en hel jävla veckas sjuka-mig-från-jobb—pga-dum-jävla-idiot-fot precis vad hela jävla jag behövde..? 

Har varit helt apatisk, uppgiven, ledsen och besviken på mig själv sedan foten krasade och jag knappt kunde gå utan att bokstavligt talat hålla på att spy av smärta...
Att behöva sjuka mig från jobb på det för att jag inte ens klarade av att gå mer än tio meter innan jag ville lägga mig ner och skrika...

Plusa depressionen (välkommen åter, jag trodde vi skiljdes åt för något år sedan...) på det som bara stramat sitt grepp om mig allt hårdare de senaste månaderna... 


Och jag kände hur någonting inom mig bara knäckte till (mer än bara benen i foten då)

(null)
(null)

I lördags kunde jag knappt ens ta mig runt i lägenheten ordentligt. 
Motivationen, orken, till att vilja fortsätta leva, och träna... 
Där var inte mycket av den. 

Något brast... 
Och nej. 
Nu snackar vi inte bara för att jag total kvaddade min fot förra fredagen! 

Vi snackar månader av miffo mående, inre stress from hell, kaos-hy pga stressen, ett humör som svajat värre än på länge, sömnproblem och ja... 
Ångest. 
Ångest i mängder.

(null)
(null)


Men efter mitt/mina(...) sammanbrott i lördags, har det varit, visst fortfarande svinigt grisigt jobbigt och tungt alltihop. 
Men det är som att jag har stängt av, jag har inte längre någon energi kvar. 
Det är som att någon släckt en lampa. 
Svart.
Panik/ångest, stress, rubbet. 

Jag känner knappt av det längre. 
Jag har inte energi till att känna något av det. 

Konstant nere och "lämna mig ifred"/isolerar mig, javisst! 

Men denna veckan... 
Hemma "sjuk" aka halvt handikappad. 
Jag tror ändå den har gjort mig gott..? 

"Inget ont som inte har något gott med sig"

(null)
(null)

Lite så känns det ändå. 
Som att jag ändå på något sjukt sätt, har behövt skada/sjuka mig, ordentligt, för att fatta att jag inte kan köra Mia-Racerbilen-Som-Inte-Besitter-Fungerande-Bromsar i 19999999 km/h hela tiden utan att där förr eller senare kommer ett stopp. 

Nä. 
Jag är inte ens halvvägs upp mot ytan än. 
Men jag har i alla fall fått mig en slags vila. 
Från allt. 
Bakat och experimenterat en massa i köket. 
Storstädat lägenheten. 
Pysslat tills jag höll på att klippa av mer än bara ett finger. 
Ändrat om.
Tränat på mitt gamla favorit Actic (peace of mind det gymmet... Mitt gamla. Mitt hemma...).

Jag må vara knappt halvvägs upp just nu. 
Men jag är i alla fall inte på botten..!

(null)


(null)



efter 2 veckor med dubbla pass var-och varannan dag 🏋🏻‍♀️ (med en envis förkylning jag valde att ignorera) 🤧 en kost som spårat totalt 🍫🤢 mer "movement" än vanligt 🚶🏻‍♀️🏃🏻‍♀️ pissigt mående & skyhöga nivåer med inre-och yttre oro/stress 🌡💣 


känns både kropp och knopp som överkörda av en lastbil (snor ditt fina uttryck Jonna 💥🚚) så det blir faktiskt ingen träning idag... 

tankarna om att "ta igen" missad träning med 20min trappa + 40min pw surrade i skallen tills jag insåg VEM & VAD det egentligen var som tyckte jag skulle "ta igen" någonting öht! 🧠👻 


(null)


dags att tänka om. planera nytt. se framåt och inte bakåt. 

det förflutna lämnar jag nu fan bakom mig. det räcker nu. 

det gör ont. 

det gör så jävla ont och det känna som jag ska explodera varenda jävla sekund på dygnet. 💣 


mitt slarv med läkarbesök-och vissa mediciner har heller inte gjort saken mycket bättre... 🔫 men det tillhör det förflutna nu. jag ser det som att jag inte har något annat val. 🤒 

antingen blir jag kvar här där jag är just nu, i skiten, i mörkret, mår skit och vill i princip bara försvinna. lämna allt och alla jag älskar. sluta existera. ❌ 


men det känns inte riktigt som ett alternativ med tanke på allt jag FUCKING VILL GÖRA

för andra, för mig själv, för den nyfödda bebisen och hundarna


(null)



jag väljer att fortsätta kämpa emot skitet, kämpa för att få chansen att leva det livet jag vill leva. få chansen att göra allt det jag vill göra! 


om det så bara innebär en tripp till Köpenhamn med träning och tivoli 🏋🏻‍♀️🎢🎠 


jag väljer nog fan livet ändå. även om det kommer innebära en helvetes massa ångest och panik för att ta mig dit. 


igen


(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Laddat rätt bra nu när Mmsports har amino sale week! 
Passa på för nästa vecka är den slutttt! 

Mina favoriter? 



Och såklart... 
Number one (tillsammans med ovanstående då)

 
(null)


(null)

(null)

(null)


Trogen följeslagare på gymmet; 
Bcaa, salt & vatten (mest nu i värmen), och min fetaste handduk(!!), pretty obvious isn’t it? 
Att den sen är riktigt hardcore-snygg (luktar svett af och behöver en rejäl omgång i tvättmaskinen) är ju bara ett plus i kanten (bortsett från det där med stanken då)

...

Vill egentligen skriva massor. 
Massa massa skitsnack. 

För "det är ju fredag", och då ska man ju vara as pepp och hoppa och skutta och sjunga och fan vet jag! 

Men nej. 
Tyvärr får ni inget sådant från mig denna gången heller

Jag känner mig ungefär lika pepp på livet som en förskräckt sköldpadda
Kryper in i mitt skal och stänger ute omvärlden i hopp om att mitt skal ska skydda mig från allt ont. 
Vänta där inne ett tag för att sedan sticka ut nosen igen och se om faran är över så jag kan tralla vidare i livet, i min egen takt. 

Det är också lite så det fungerar för mig i sånna här perioder. 
Jag blir avskärmad. 
Min omvärld-och omgivning blir bara ett luddigt töcken. 
Jag är svagt medveten om den, och jag vet vad som göras, och jag gör det. 
Men där är inga direkta känslor med i bilden. 

Allt går per automatik. 
"Detta ska göras så jag gör det sen är det nästa sak, och nästa sak..."
Mina rutiner är i princip livsviktiga för mig just nu. 
Jag går helt efter ett schema som jag satt upp i mitt huvud. 

Gällande allt. 
Jobb självklart. Sömn. Ätande. Träning. 
Till och med en sådan sak som fucking toalettbesök! 
"Kissar på ett ungefär exakt samma tider varje dag", ett sant exempel. 

Utan mina rutiner just nu. 
Hade jag krackelerat.