Live fast die young

Galet vilket sommarväder vi hade igår.

Galet vad jag kan sakna sommaren, men ändå hata känslan av att svettas pga att det är för varmt och kvavt.

Galet att jag vaknade vid tre inatt för att det åskade, mullrade och ösregnade utanför. Jag är och har aldrig varit rädd för oväder, snarare älskat det, men inatt var jag helt säker på att det var jordens undergång som väntade utanför mitt fönster. Jag låg invirad i mitt tjocka duntäcke med mina blåslagna knän uppdragna under hakan. Väntade, försökte komma ihåg att andas, väntade. Men lyckades somna om efter att råttjävelen hade slutat föra liv.

Galet vad mina känslor skiftar, från tiptop till downdowndown. 

Galet hur jag i någon vecka kan känna mig som nyförälskad i både livet och i vissa personer till att nästa vecka och veckorna därefter inte känna någonting alls. Jag har tillfälligt stängt av. Känner ingenting. Så det går när jag sätts under för mycket press. Jag stänger av, och fokuserar enbart på det jag verkligen känner är nödvändigt att fokusera på för tillfället. Vilket just nu är träningen, tillföra min kropp tillräckligt med näring för att orka leva och bygga muskler, dricka tillräckligt, musiken och finnas där för mina närmaste. Den sista biten ska jag väll inte sticka under stol med att den inte går som den borde, men jag gör iaf ett tappert försök. 

 

Studenten nalkas, om cirkus 23 dagar kommer jag gå ut med världens fulaste mössa på huvudet. Förhoppningsvis så full att jag inte kommer minnas den senaste studentveckan med både sambatåg och andra galenskaper.

 

Borde slå på mina känslor igen, borde börja känna igen. För studentveckan ska ju vara den bästa i ens liv, har jag fått höra från så otroligt många håll och kanter. Och jag ska ner till Ystad snart igen och förmodligen träffa en väldigt bra pojk nästa helg, igen. Fast de senaste två gångerna vi träffades har varit i världens nog bästa stad, Köpenhamn. Fast vi borde verkligen inte dricka så mycket varenda gång i ses...

Slut-skit-snackat!

Måste börja känna igen, men vill intem vågar inte, självbevarelsedrift kallar dem det.

När jag stänger av sådär.

För att skydda mig från allt den press och stress som skaver och trycker sönder mina revben.

 

Klart att jag vill känna, känslor, äkta, glädje.

Men med känslorna kommer också sorgen komma tillbaka, hatet, ångesten, och jag klarar inte av att hantera den just nu. Kanske kommer jag aldrig lära mig det?

Men då får jag helt enkelt gå livet ut, som en känslolös zombie. Jag är bara rädd, att jag ska sluta bry mig så mycket att jag till slut skjuter alla jag håller kärt ifrån mig. Som sist... 

 

Historien upprepar sig. 

Eller?