I'm hating myself for letting it pass by.
Just nu så går allting bara så jävla dåligt, blev världens bråk innan middagen för att jag skulle ha 1½ Quornburgare istället för 1 som jag brukar. Och sen var jag helt plötsligt tvungen att äta en sallad med ost & krutonger i och det gick ju fan inte!
Jag fick världens jävla panik slängde i mig maten på ca 5-10 minuter sen..... You don't wanna know believe me!
Fick typ också lite självskada infogat på dagens schema, eller rätt mycket om jag ska vara helt ärlig. Men what to do?
Och mamma vill att jag ska gå och prata med någon för "det är inte normalt att ha ångest och panik över mat" och jag säger bara FUCK YOU. Jag snackar inte! Jag är inte den som snackar om sånt.
Folk pratar med mig (om de vill) om sina problem eller vafan det nu kan vara och jag ställer gärna upp till 110% eller mer (om jag kan) när det gäller. Men jag pratar aldrig med andra om mina s.k "problem". Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra!
Där har vi väll det negativa i att ha en barndom med misshandel, sprit osv. man lärde sig redan från tidig ålder att knipa käft inför andra för annars skulle dem blanda sig i och det fick dem ju abolut inte göra!
I helvete heller att det är mitt fel att jag har ångest, panik, inte kan prata om mig själv med andra, har svårt för att visa känslor, har fått tillbaka mitt självskadebeteende igen. Säger bara i helvete heller att något av allt det där är mitt fucking jävla fel!
Det är väll i helvete inte jag som tvingade min unge att växa upp i ett sånt hem?
Jag kan fortfarande se bilderna på näthinnan när som helst, blåmärkena, stryptagen, slagen, fortfarande när som helst känna lukten av öl eller snapps, fortfarande höra skriken och snyftningarna.
Som ett eko av det förflutna.
Varför lät ni mig inte bara svälta migsjälv till döds, jag hade fan så mycket hellre varit död än behöva leva med det här pisset!
Och minnena, jag hatar dem, avdelningen är bara en liten del av det, det tog på mig något så in i helvete att vara inlagd där, jag vet inte om jag orkar. Orkar fortsätta leva nu seriöst.
Jag orkar bara inte, jag vill fan bara dö nu.. Jag orkar inte mer. Bara låt mig försvinna.
Och nej detta är ingen jävla "buhu-tyck-så-synd-om-mig" inlägg. Nej verkligen inte! Ska ni klaga så bara en sak först: INGEN BAD ER LÄSA! Detta är vad jag känner och jag är bara människa (tyvärr) och har också känslor, även om det inte alltid verkar som det, känslor som väldigt sällan vill ut men när de väl vill, så skriver jag. Och nu, blev det tyvärr här det kom ut. Förlåt.
Jävla Mia Olsen varför kan du aldrig göra rätt, fan alltid göra fel, det är det enda du är, ett enda jävla stort fel i denna jävla äckelvärlden!
Save me from myself.
11 kommentarer
Julia.
26 Aug 2011 20:22
Svar: Hej på dig! Vad roligt att höra att du läser och tycker om min blogg, blir jätteglad! :-)
Fotografen till bilden på min header heter Mary Ellen Mark! Ha det bra, kram!
elin
26 Aug 2011 23:21
nej du är värd att leva! Jag vet hur det känns, skitjobbigt verkligen!
Sofia
27 Aug 2011 09:31
Sv; åhh tack så mycket! :D Fin blogg btw!
Elin
27 Aug 2011 14:16
sv: ush, hatar när det blir bråk, slutade med att jag stog och slog mig hårt i huvudet man blir helt lost när man blir så arg !
och din text du skrev här , blir så ledsen fina mia, du är värt det bästa & jag menar verkligen det ! försök att inte bry dig om tankarna för de har såååååå sååååå fel, det vet du och jag vet det, kan inget om din bakgrund men vad jag förstår så har den varit väldigt jobbig och förstår att det är super jobbigt, men försök kämpa på! <3
Elin
27 Aug 2011 16:50
sv: tack fina du, jag tror att vi båda två är värda ett bra liv, vare sig man inte tycker det själv, men fyfan vad jobbigt det är att leva som vi just nu, sådärför måste vi kämpa !<3
Anonym
30 Aug 2011 21:31
Du är INTE fel i denna värld, du är välkommen att dela den med mig och alla andra. Du är en klok, söt och underbar tjej. Jag tycker du ska skriva en bok om ditt liv och dela till andra som har det som du. Har som du vuxet upp i en familj med vissa problem, när jag var ung. Resan har varit tuff, men det går att älska livet och sig själva. Ge dig inte. Kram Annika
Hny.
08 Sep 2011 14:34
Uuuffhh mina bilder :)!
Anonym
13 Sep 2011 00:08
Be strong girl!
ida
11 Oct 2011 03:22
Du är stark men sjukdomen är också stark!Kämpa på så att du vinner över den.
Du har inte själv valt att bli sjuk,det är inte ditt fel! Det är svårt att hitta sig själv i sjukdomen,men låt den inte vinna.Du är värdefull och förtjänar att må bra.
Det finns säkert många som vill stötta dig,även fast de inte känner dig.Som jag,jag stöttar dig gärna eller bara finns för att skriva med eller vad som helst!
Vendela
04 Nov 2011 19:46
Vill bara säga att jag önskar att du bara ville prova att prata med någon, kuratorn på skolan/ungdomsmottagningen/psykolog/terapeut. Hade också extremt svårt att prata om mej själv och mina känslor över huvud taget, men nu sitter jag där en gång i veckan och pladdrar på. Prova, och funkar det inte kan man alltid sluta.
Modigt av dej att skriva om det här, tror du hjälper många! Kram
Vendela
04 Nov 2011 19:47
Vill bara säga att jag önskar att du bara ville prova att prata med någon, kuratorn på skolan/ungdomsmottagningen/psykolog/terapeut. Hade också extremt svårt att prata om mej själv och mina känslor över huvud taget, men nu sitter jag där en gång i veckan och pladdrar på. Prova, och funkar det inte kan man alltid sluta.
Modigt av dej att skriva om det här, tror du hjälper många! Kram
Kommentera