Vad gör vi när en depression pågår för länge och den annars bara-några-gånger-i-veckan-ångesten slår över till fullblown panikångest minst två gånger om dagen?
Vi försvinner in i oss själv.
Stänger av.
Stänger ute.
Fokuserar till max på det enda jag kan kontrollera just här och nu;
TRÄNINGEN.
Gymmet.
Det blir min överlevnadsstrategi.
Mitt livselixir.
Att planera pass och nöta teknik/form blir det enda som cirkulerar i huvudet på mig dygnet runt.
När jag inte kan sova om nätterna ligger jag glor ner videor eller läser artiklar där jag ser en chans till att lära mig något.
Utvecklas.
På det enda planet där jag känner att utveckling är möjlig för mig.
När allt annat i kroppen och hjärnan går på högvarv men samtidigt står totalt still och trampar.
För om jag inte gör det.
Om jag släpper efter och försöker känna efter.
Umgås för mycket.
Då orkar jag inte längre.
Då stannar jag i depressionen och hur det oftast slutar vet dem flesta redan om.
Jag ska inte gå den vägen igen.
Jag tänker inte gå tillbaka till missbruk.
Jag tänker inte lägga fler vakna timmar på att planera hur jag på mest effektiva sätt kan ta mitt liv så det inte påverkar min omgivning mer än nödvändigt.
Jag tänker inte göra det.
Om detta är mitt liv utan psyk och mediciner.
Då får det vara det.
Just nu.
Jag vet att det blir lättare förr eller senare igen.
Kanske tar det 3 år igen som sist?
Kanske bara 6 månader?
Då får det göra det.
JAG VET BÄTTRE NU.
Jag vill egentligen inte dö.
Jag tror inte någon som någonsin försökt eller har lyckats ta sitt liv velat det.
Man vill bara slippa leva.
Slippa existera.
Slippa gå runt med ett stort, tomt, svart hål i hela jävla bröst och mage.
Slippa behöva pendla mellan den där hemska gapande inre tomheten och extrem konstant inre smärta.
Vi vill bara slippa känna oss som en börda för alla andra som verkar leva sina liv så jävla bra.
Varför kan dem, men inte jag?
Man försöker på alla möjliga och omöjliga sätt men misslyckas varenda gång.
Allting man gör blir fel.
Man försöker och krigar sig blodig.
Sliter sönder sig själv för att finnas till för alla andra hela tiden fast att man själv håller på att gå sönder.
Vi vill bara att DET ska sluta.
Vi vill egentligen inte dö.
Vi är överlevare.
Vi dör inte så jävla lätt.
Eller frivilligt heller för den delen.
Vi kommer fortsätta kriga tills kroppen inte längre orkar.
As long as you can still grab a breath
You fight
Kommentera