Live fast die young

idag var ingen löpar dag. jag har lyckats skada mitt knä något så grymt mycket att bara jag går en liten sträcka så vill jag slänga mig på marken i en hög och skrika rakt ut.
det negativa med mjuka leder och för snabb/hård träning på direkten mina vänner. akta er för sådant. det är bara dumma folk som jag som tvunget ska utmana ödet och min egen kropp.

jag gick till gymmet idag och hade bestämt mig för att bara köra armar, bröst, axlar och möjligtvis lite mage.
men efter 20 minuter med hantlar osv så höll benen på att få fnatt. åter igen; det negativa med att äta ordentligt är väll ändå att man blir verkligen sig själv igen, all energi återvänder och i mitt fall betyder det att jag blir en jävla duracell kanin (ett smeknamn jag fått gå med typ hela mitt liv).

"lyssna på kroppen, vila lilla knät, inte belasta det" nej nej nej, skrek mina ben och upp på bandet och springa springa springa.
"bara fem minuter" sa min hjärna, och jag flöt in i min egna lilla värld medan benen pinnade på i full karriär.
jag behöver minsann ingen Channing Tatum framför mig för att springa jag inte!

tiden glömde jag bort. som vanligt när jag försvinner in i mig själv. psykisk störning har jag fått höra att det är men okej, då har jag varit född med den störningen, likaså som med min överenergi.
tre minuter... sju minuter... femton minuter... nitton minuter... tjuoen minuter och där ringde min telefon och väckte mig.
jag klev av bandet för att trycka på den röda luren, jag orkar inga samtal just nu.

jag sprang i tjugoen minuter och visst var jag svettig, men inte ett uns av trötthet eller matta ben var där.

det enda som spelade runt i min hjärna var... jag hade kunnat springa så himla mycket mer.

varför gör mitt knä ont alltid förutom när jag springer?
borde det inte göra som mest ont då?

jag är född för att springa. jag lärde mig springa innan jag ens kunde gå eller krypa. även om mina knubbiga små baby ben oftast förde mig rakt in i närmaste vägg eller stolpe.
se där!
där fick vi minsann förklaringen till att jag är som jag är också; min inte så träiga skalle fick visst för många smällar som liten.