Livet blir som ett spel, och jag testar gränserna för hur mycket jag kan utmana systemet innan det kraschar. Visst, jag är inte längre rädd för döden som jag alltid fruktat sedan barnsben, jag är friare på det sättet. Däremot undrar jag vad jag egentligen har vunnit på att bli av med den rädslan. Ingenting spelar längre någon roll i min värld. Jag har förlorat konsekvenstänkandet, något av det viktigaste för att människan ska fungera korrekt. Utan tankar på konsekvenser kan vi inte fatta realistiska beslut. När ingenting längre spelar roll, varför ska jag då bry mig om att en cigg kan förkorta mitt liv med fjorton minuter? Vad har jag då att vinna på att tänka långsiktigt istället för vad som hjälper här och nu, den strategi som används av nästan exakt alla terapeuter jag någonsin har stött på. "Det handlar om hur du vill leva ditt liv om tio år, eller när du är femtio?" Bara tanken på att leva tills jag är femtio år skrämmer mig så mycket att bara det får mig att vilja stoppa in tio cigg på en gång. Hundrafyrtio minuter kortare.