Det ligger mig ända in på huden.
Skaver, framkallar obehag, ilska, osäkerhet och rädsla på en och samma gång.
Rädd.
Illamående.
Jag är inte rädd.
Jag vägrar visa mig svag.
Rädsla.
Adrenalinet pumpar sönder mina ådror när jag tänker på det.
Det gör ont.
Det gör mig rädd, svag, ful.
I vanliga fall flyr jag.
Så fort jag kan, när jag känner såhär.
Springer, med andan i halsen.
Långt bort från den som får mig att känna.
Flyr.
Därför att det är min enda utväg.
Jag blir galen annars.
Saker som dessa vänder ut och in på mig.
Sliter sönder min bröstkorg.
Virar flera lager med taggtråd runt min kropp.
Kortslutning i hjärnan.
Jag kan inte tänka klart.
Det är som att gå i en tjock dimma.
Hur kan jag tillåta att någon får mig att rannsaka mig själv på det här viset?
Hur kan jag tillåta att någon får mig att tappa talförmågan?
Jag som alltid ska ha sista ordet?
Hur kan jag för en gångs skull acceptera att någon tillrättavisar mig?
Hur kan jag tillåta att någon får mig att känna!?
Känslor.
Inget annat kan skrämma mig mer.
Livrädd.
Det står mig upp i halsen.
Kryper ihop över toastolen och bara släpper allting.
Ligger på golvet.
Kraftlös och äcklig.
Sliter tussar med hår från mitt huvud.
Klöser mig på magen.
Där han alltid brukar kyssa mig.
Kväver mina skrik i händerna.
Slutar andas.
Inte känna.
Slutar skaka.
Inte känna.
Kroppsdelarna domnar.
Inte känna.
Försöker att inte höra, känna hur mitt hjärta, puls, bultar i hela min kropp.
Som om hela jag var ett enda organ, som bultar, hårt, högt, snabbt.
Det gör ont.
Klamrar mig fast vid senaste minnet av hans ansikte.
Hans händer.
Hans ord.
Läppar.
Kropp.
Hur det kändes att lägga armarna om honom.
Känna hans armar om mig.
Mina fingrar genom hans hår.
Känslan av närhet.
Känslan av att vara uppskattad och omtyckt.
Det gör ont.
Det får mig att tänka på alla som lämnat.
Tröttnat.
Gått.
Utnyttjat.
Men jag vill inte.
Jag vill inte fly denna gången.
Jag vill inte känna.
Men jag är för feg för att fly.
Jag är för egoistisk för att låta han gå.
Jag har blivit beroende.
Allt med honom får hela min kropp att spraka.
Gå sönder.
Krossas.
Men att bli glad.
Att känna det där ruset varje gång han skriver.
Varje gång jag ser honom.
Det är inte såhär mitt liv ska vara.
Det är inte såhär jag ska känna.
Så jag stänger av.
Jag ligger kvar.
Men jag stänger av.
Skaver, framkallar obehag, ilska, osäkerhet och rädsla på en och samma gång.
Rädd.
Illamående.
Jag är inte rädd.
Jag vägrar visa mig svag.
Rädsla.
Adrenalinet pumpar sönder mina ådror när jag tänker på det.
Det gör ont.
Det gör mig rädd, svag, ful.
I vanliga fall flyr jag.
Så fort jag kan, när jag känner såhär.
Springer, med andan i halsen.
Långt bort från den som får mig att känna.
Flyr.
Därför att det är min enda utväg.
Jag blir galen annars.
Saker som dessa vänder ut och in på mig.
Sliter sönder min bröstkorg.
Virar flera lager med taggtråd runt min kropp.
Kortslutning i hjärnan.
Jag kan inte tänka klart.
Det är som att gå i en tjock dimma.
Hur kan jag tillåta att någon får mig att rannsaka mig själv på det här viset?
Hur kan jag tillåta att någon får mig att tappa talförmågan?
Jag som alltid ska ha sista ordet?
Hur kan jag för en gångs skull acceptera att någon tillrättavisar mig?
Hur kan jag tillåta att någon får mig att känna!?
Känslor.
Inget annat kan skrämma mig mer.
Livrädd.
Det står mig upp i halsen.
Kryper ihop över toastolen och bara släpper allting.
Ligger på golvet.
Kraftlös och äcklig.
Sliter tussar med hår från mitt huvud.
Klöser mig på magen.
Där han alltid brukar kyssa mig.
Kväver mina skrik i händerna.
Slutar andas.
Inte känna.
Slutar skaka.
Inte känna.
Kroppsdelarna domnar.
Inte känna.
Försöker att inte höra, känna hur mitt hjärta, puls, bultar i hela min kropp.
Som om hela jag var ett enda organ, som bultar, hårt, högt, snabbt.
Det gör ont.
Klamrar mig fast vid senaste minnet av hans ansikte.
Hans händer.
Hans ord.
Läppar.
Kropp.
Hur det kändes att lägga armarna om honom.
Känna hans armar om mig.
Mina fingrar genom hans hår.
Känslan av närhet.
Känslan av att vara uppskattad och omtyckt.
Det gör ont.
Det får mig att tänka på alla som lämnat.
Tröttnat.
Gått.
Utnyttjat.
Men jag vill inte.
Jag vill inte fly denna gången.
Jag vill inte känna.
Men jag är för feg för att fly.
Jag är för egoistisk för att låta han gå.
Jag har blivit beroende.
Allt med honom får hela min kropp att spraka.
Gå sönder.
Krossas.
Men att bli glad.
Att känna det där ruset varje gång han skriver.
Varje gång jag ser honom.
Det är inte såhär mitt liv ska vara.
Det är inte såhär jag ska känna.
Så jag stänger av.
Jag ligger kvar.
Men jag stänger av.
