Efter att ha vägrat allform av hjälp i 9 år.
Tog jag till slut emot den.
Efter att ha vägrat hjälp från mediciner i 10 år.
Valde jag till slut att åtminstone ge det en chans.
I början verkade allting fungera.
Visst blev jag rejält avtrubbad känslomässigt, inte bara depressionen gick i ide, med den försvann både glädje, kärlek och sorg.
Men jag brydde mig inte.
För sålänge jag inte mådde så jäkla dåligt som jag gjort de senaste åren så var jag beredd på att låta nästan vad som helst stryka med på kuppen. Om det så innebar att jag aldrig mer skulle kunna känna glädje, aldrig mer kunna le eller skratta på riktigt!
Men precis som med allt annat som har varit bra i mitt liv, det är kort, "lyckan är kort"...
Trots att jag gått från 1/4 tablett (pga mitt hat mot mediciner så vägrade jag ta mer än det i början) till en hel varje morgon, så har mitt mående sakta men säkert börja svacka, svaja, dala, sjunka.
Trycket över bröstet som hotat att kväva mig varje dag förut är nu tillbaka, det började lite, för att sedan öka och bli tyngre och tyngre.
Tills det slog till.
Hårt.
De senaste nätterna har bestått av vridande, vändande, kallsvett, panik, skyhög ångest, trassliga lakan, täcket som försökt kväva mig.
Ångest skrik som blivit kvävda i kudden.
Tankar och önskningar om döden.
Vad fan hjälper inte dem äckliga tabletterna för???
