För de flesta är målen här i livet - enligt mig - rätt storslagna och ganska lika "alla andras".
Det ska, antingen skaffas ’villa, Volvo, vovve’ och för guds skulle glöm inte alla ungar som ploppar ut till höger och vänster!
Eller, ska man gå och bli en kändis, var du blir det spelar ingen roll, fan instagram, youtube, eller varför inte slå på ännu större och bege dig till filmstaden Hollywood!?
Eller så ska ditt namn med en ruskigt redigerad bild bara sitta printad på tidningarnas alla omslag och du ska synas och höras, på tv, radio, överallt.
Du ska vara älskad och hatad av alla och alla ska mer eller mindre se upp till dig för du gör så storslagna saker, spelar roll vad det är, så länge du tjänar ruskiga summor pengar på det och kan ha ett lyxigt drömhus i något tropiskt land där du kan dra dig tillbaka när trycket blir för högt av alla jobb, fans och paparazzis som ständigt jagar efter dig.
Och vill du inte något av det ovan, nä då har du förmodligen ändå några storslagnare mål i sikte.
Eller så ljuger du.
.
Det kan kännas rätt så jävla ensamt och utanför att leva i sådan värld.
Där jakten på lycka och framgång, och förväntningarna på en är hundratio pinnhål högre än vad man någonsin ens kunnat föreställa sig.
Eller ens någonsin velat!?
Sticker jag människor i ögonen när jag blankt vägrar att skaffa barn? När jag säger att jag inte är ute efter det där jävla livet som alla verkar vara så desperata efter att få leva; gift, förlovad eller bara sambo.
Du ska ha någon att älska. Du ska ha någon som älskar dig. Spelar roll vad det är för kön. Men du ska liksom ha det.
Det är som att det står skrivet i sten sen flera miljoner år tillbaka.
Och på sätt och vis gör det också det.
Det är så vi är skapta för att leva, för att ÖVERleva en gång i tiden - genom att hitta en like, föröka oss, sen dö och låta dem leva vidare. Om dem överlevde.
Men världen ser inte ut så längre.
Vi riskerar inte våra liv på samma sätt längre varje dag.
Vi kan aktivt välja att vägra, välja och vraka.
Och skulle du då aktivt välja att leva ensam, ja då anses du fan vara konstig av majoriteten av dina medmänniskor och samhället.
Du blir ’tittad ner på’, lite som "men stackars liten, vem vill leva ensam livet ut?".
Men vem har sagt att du är ensam?
Du har dig själv.
Du HAR dina vänner.
Du har kanske och förhoppningsvis kvar lite av den familjen du föddes in i.
Och om inte det.
Kan och kommer du bilda en egen, - nej, inte nödvändigtvis en SÅDAN familj med en "älskare och en baby".
Friends are family to.
Bara det att få lov att ha ork att stiga upp ur sängen på morgonen.
Med en hyfsat fungerande kropp och skalle.
Bara det att få lov att känna att "idag orkar och VILL jag faktiskt leva".
Idag vill jag inte dö…
För mig.
Är det nog fan det största målet i livet.
Att inte minst en gång om dagen, komma på mig själv med att gå och leta efter snabbaste, smärtfriaste lösningen på att få slut på mitt liv. Nu. Ju fortare ju bättre.
Jag är ändå inte som alla andra.
Jag passar inte in här.
Har aldrig gjort.
Vill inte samma som alla andra.
Känner inte likadant.
Känner knappt något alls.
Eller allt på en gång.
Och det gör mig udda.
Utanför?
Inte precis.
Jag har mina närmaste.
Men ändå.
Ibland känns det fel.
Felet är jag.
Men lågan brinner någonstans där inombords än.
Viljan.
Hoppet.
Att någon gång kunna vakna, VARJE dag och känna att - nä, jag vill faktiskt inte dö idag heller!
Jag vill faktiskt leva!
Att inte längre leva stämplad som deprimerad, borderline, suicidal, ev adhd, bipolär.
Och allt vad dem nu kallar det.
Att inte behöva tabletter varje dag, morgon som kväll för att kunna fungera som en "normal" människa förväntas fungera i dag.
Eller låssas som, för jag är inte en sån.
En av dem.
En av er.
Jag känner inte vad ni känner.
Jag känner så in i helvetes jävla mycket mer och starkare.
Mitt huvud rusar i 190 dygnet runt vilket hindrar mig från att sova.
Hindrar mig många gånger från att tänka klart i situationer, att jag gör eller säger rent ut sagt korkade saker, utan att fatta att det anses vara fel.
Tabletter som gör att jag orkar hålla mig vid liv.
För dem tystar ner stormen inombords.
Den som försöker ha ihjäl mig varje dag.
Tystar ner.
För den försvinner aldrig.
Jag tystnar aldrig.
Och just därför.
Just därför har jag aldrig passat in.
Och kommer heller aldrig göra.
För jag vill inte vad ni vill.
Jag vägrar leva upp till den standarden samhället har satt på oss människor.
Just därför.
