… Att jag ens, på allvar, känner att jag måste ställa mig inför varenda jävla människa jag tycker om, och säga detta?
Det gör mig skogstokig!
Vem fan är ens perfekt?
Perfektion, gällande allt, är en definitionsfråga, och kommer alltid vara olika beroende på vem du frågar.
Så att jag då, dag ut och dag in, går runt och konstant försöker leva upp till den där "perfekta avbilden" är ett fucking skämt!
För det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker. Dränerar mig själv både fysiskt och psykiskt i min jakt på den där jävla perfektionen. För jag lyckas aldrig.
Har aldrig gjort och kommer aldrig göra!
Jag har jagat detta sen barnsben, så jag vet nu, 29 år senare säga att det ÄR omöjligt att uppnå perfektion.
Men där är dagar när jag mentalt inte riktigt är där jag borde vara.
Och jag ramlar tillbaka.
Ju mer jag strävar efter perfektion, ju mer ångest får jag, ju starkare växer sig självhatet mot mig och min fysiska kropp.
Till skillnad från vad många verkar tro så får inte jakten på perfektion dig att bli en mer perfekt människa, inte ens lite. Nej. Du blir bara trött. Fruktansvärt jävla trött. Trött på dig själv, trött på allt du gör, trött på dina medmänniskor, trött på din omgivning. Du blir t.o.m. trött på alla dem saker du annars älskar att göra och brinner för.
Och det är ingen vanlig trötthet vi pratar om. En sådan trötthet som du kan sova bort. Nej. Vi pratar mentalt. Utmattad. Körd i botten. Gå in i väggen-trött, för du envisas med att jaga något ouppnåeligt och icke-existerande.
Jag orkar inte det längre.
Jag blir dödstrött bara av att tänka på det.
Att jag fortfarande orkar dra ner mig själv mer än vad jag redan gjort hela mitt liv.
Det får fan räcka nu.
Jag gör mitt bästa med det jag har.
That has to be enough.
Jag kräver inte perfektion av någon annan.
Inte av en enda jävel!
Det skulle aldrig falla mig in.
För jag vet att det är omöjligt!
••
Så varför, VARFÖR, ställer jag så satans höga krav på mig själv?
Varför envisas en del av mig hela tiden med att dra mig tillbaka ner dit?
För inte fan blir jag en bättre människa av att jaga perfektion.
Det slutar bara med att jag efter femhundraelva försök och misslyckanden börjar må skit över mig själv och det faktum att jag "aldrig lyckas vara bra nog".
Detta leder i sin tur till att jag isolerar mig, självhatet-och kritiken växer, tillsammans med ångesten tills den dränker mig.
I can’t let it happen again,
I can’t let it drag me down that road,
again.
Att alltid behöva vara den som är stark,
att varenda jävla dag,
behöver gå emot mitt eget psyke
när det gör allt för att försöka ha ihjäl mig…
Det är det tyngsta, smutsigaste, vidrigaste, äckligaste, och mest jobbiga jag någonsin tagit mig för att göra.
Men jag kan inte låta det vinna.
Jag kan bara inte det.
I’m not gonna quit.
I’m not wired that way.
