Jag har alltid haft väldigt svårt för att förstå mig på sånna här… vanliga saker som (det verkar iaf-) de flesta liksom tycker är ett "måste" i livet…
Ta dop tex?
- Man tvingas sitta still as länge på stenhårda bänkar som lämnar träsmak i arslet på en bara för att
- Sitta och glo på en man i klänning (prästen) som står och snackar massa goja om någon gubbe uppe bland molnen (som btw aldrig någonsin ens försökt visa sig, oavsett hur många gånger man bett i sitt liv)för att sen skvätta massa vatten rakt i fejjan på en stackars nästan-nyfödd som om du har tur
- Fortsätter sova sött eller bara blir så chockerad över detta faktum att någon ens har mage att dra en massa vatten i huvudet på en, att hen bara glor storögt upp i taket. Har du däremot otur så
- Börjar ungen gallskrika sig röd som en tomat (no offense buddy, jag hade gjort likadant om en främling av motsatt kön, klädd i klänning dessutom, hade hällt vatten i huvudet på mig när jag var oförberedd) och man börjar få lätt ångest över det faktum att bebis kanske kommer explodera ihop med ens trumhinnor!
- Sen ska man vidare på en jävla fika eller sammankomst eller vad det nu kallas idag, och ge massa presenter till den minst sagt förbannade bebisen och dess föräldrar, äta torra kakor eller ännu värre, en slabbig tårta och dricka på tok för svagt kaffe på det. BEHÖVA SITTA STILL IGEN, för att det är det artigaste man kan göra när man nu ska räknas som ’vuxen’, och prata om väääädret och jobbet och hur många barn man ska ha i framtiden, hus villa Volvo och allt det där…..
Tack men nej tack!
Jag åker hellre till bollhavet med alla barnen och går lös där i några timmar…
Ska jag ens fortsätta med mina tankar om bröllop (också kallat onödigt pappersarbete i min värld), eller ännu värre; mina åsikter om det kända och klassiska "FIKA" som jag heller aldrig förstått mig på?
Eller ska alla som nu mer hatar mig först få lov att avfölja? …
