När din depressiva period som varat mer eller mindre de senaste 4 månaderna nu, ÄNTLIGEN börjar släppa taget om dig, och du börjar känna dig som sig själv igen.
energin är tillbaka, glädjen, ENERGIN, sömnen, det där äkta genuina leendet, ENERGIN, (aptiten går dock åt helvete i dessa perioder men men jag kan leva med det 😛), jag känner inte längre behovet av att ta livet av mig för att "det är den enda lösningen på världens alla problem", jag behöver inte längre spendera VARJE DAG med att stå emot impulserna att skada eller ha ihjäl mig själv.
Jag på riktigt välkomnar mig själv tillbaka.
JAG HAR SAKNAT MIG SJÄLV!
Den där lättsammare, gladlynta människan jag faktiskt ÄR!
Jag kan skratta igen, på riktigt.
Skämta.
Känna fucking lycka över att jag lever.
Blir inte lika lätt arg.
Blir inte över huvud taget lika tokförbannad när jag väl blir arg, jag kan liksom lättare få ner mig själv igen på marken när det händer och TÄNKA LOGISKT(nåja, så långt min hjärnkapacitet/adhd sträcker sig då va!).
Och tanken som slog mig alldeles nyss efter en hel dag med bara GLADA NORMAL-MIA?
"enjoy the fucking ride bitch, because you know it ain’t gonna last long"
Det suger.
För jag vet att dessa perioder är återkommande i mitt liv.
Lagom till våren, har jag tur kanske inte förrän till sommaren, kommer det komma ytterligare en "low-period" där jag återigen kommer behöva kriga varenda jävla dag, MOT MIG SJÄLV, för min rätt att leva.
Men det är i framtiden.
Just nu.
Just fucking NU?
Tänker jag bara fucking njuta över att jag äntligen får lov att vara mig själv igen.
Glad.
Prata för mycket, för äntligen VILL OCH ORKAR JAG prata igen.
Njuta av all överskottsenergi som ingår i att vara mig!
Njuta varenda jäkla dag.
För jag vet aldrig säkert när nästa skitperiod kommer igen.
Och jag tänker leva just nu som att det aldrig mer kommer komma.
För jag vet från alla år jag har bakom mig med det här, att gå och oroa sig över framtidens varnärhur, bara förstör din nuvarande glädje, lättnad, lycka och liv.
Kommentera