Jag går frivilligt in i bubblan denna gången.
Hell…
Jag t.o.m. tvingar fram den.
Långt inifrån, där jag lyckats trycka undan den så länge.
Jag skulle försöka leva.
Jag skulle försöka…
Det blev för mycket.
Det har varit för många dagar, och veckor nu med en hjärna som känts som den bränts sönder dagligen.
Ett par ben som knappt orkat gå hem.
Som vikit sig så jag hamnat på knä, på offentliga platser.
Jag hatar det.
Jag har stretat emot.
"Jag kan visst själv denna gången"
Jag kan alltid…
Jag tänker fortfarande göra detta själv.
Jag tänker inte ta till någonting.
Varken mediciner eller missbruk för att orka igenom dagarna.
Jag klarar detta själv.
Men just nu.
För att klara mig igenom denna perioden helskinnad.
För att orka leva lite till.
Så måste jag stänga av.
Stänga ute alla.
Jag har inte råd att äventyra mitt jävla krassliga psyke något mer.
Jag har gjort det för många gånger förut.
Det blir inte en gång till.
Jag tänker inte hamna där.
Jag har redan stängt ute så många.
Nu är det den sista omkretsen som åker.
Hejdå.
Jag är ledsen.
Jag önskar verkligen där var en annan väg för mig att göra det här på.
Men jag vet verkligen ingen annan väg och just nu måste jag bara vara själv.
Må skit ensam är det värsta du kan göra när du redan har problem med depression, ångest etc.
Men det är också det enda som faktiskt fått mig att fortsätta så många gånger.
Bara jag, mina rutiner, "mina måsten", ingenting mer.
Ingen annan mer.
