Live fast die young

Jag är villig  att tro på det bästa möjliga outcome right now. 

Allt för att inte säcka ihop och ge upp helt vilket har hänt nästan varenda kväll de senaste 2-3 veckorna…. 

Med vänlig hälsning, fosterställning med tårarna rinnandes nerför kinderna trotts att JAG ALDRIG VARIT EN SOM GRÅTER OCH EJ VARIT PÅ ÖVER 17 ÅR !!?? 

Vad fan händer? 

Viljan att fortsätta leva är där.

Annars hade jag aldrig känt såhär över det faktum att min hjärna lyckats INTALAT MIG att det bara finns en väg ut…

Jag hade ALDRIG ’SÖRJT’ avsaknaden av viljan till att fortsätta leva (såhär som jag gör nu ; det har jag aldrig gjort förut!) om det inte var så att jag nu tydligen har hittat NÅGOT/NÅGRA jag vill FORTSÄTTA LEVA MED!?! 

Detta är något nytt för mig. 

Aldrig haft några mänskliga ankare förut. 

Fått hitta det i djuren och naturen. Dem gångerna jag kunnat se tillräckligt klart för det då….

Ny insikt? 

Ja…

Håll kvar i den.

Jag ska göra mitt bästa…

Släpp den inte. 

Jag vägrar.