Försöker jag uppskatta det jag har nu och inte det jag hade då.
För vad var det att ha? Egentligen.
Visst jag hade en mage att döda för. Sjuka abs och en period även "8-pack".
Men vad hade jag förutom det?
Ett sjukt stört ätbeteende, zero kontakt med vänner och resten av den sociala världen, allt jag kunde tänka på var mat mat träning träning, inget annat spelade någon som helst roll i min dåvarande värld.
Där fanns inte plats för vänner, familj, djur, inte ens känslor eller medlidande existerade då.
Visst fan kunde jag känner ångesten, självhatet, ilskan och deppressionen riva sönder mig dag som natt, men det var också det enda.
Än idag känner jag ångest, depression, ilska och självhat, dag som natt. Men jag kan också känna glädje, idag kan jag skratta på riktigt, sådär så det sprider sig ända ner till tårna.
Även andra känslor har satt igång.
Känslor, minnen, jag förträngt i så många år. Dem som var en stor del till att jag blev så sjuk som jag blev.
Och jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera dem. Jag vet bara att jag inte vill behöva kännas vid dem. Inte alls.
Så jag fortsätter försöka förtränga, försöker pressa ner dem i den där jävla burken igen, skruva på locket och stoppa undan den långt åt helvete bort från mig.
Dem är det sista jag vill ha tillbaka.
Kommentera