Live fast die young

Tills för 4-5 år sen. 

Allt som innehöll så lite kalorier som möjligt var det jag åt. 

Kunde tex sitta med en 250g konservburk böngroddar (knappa 15-20 kalorier per 100g) och äta det som enda måltiden på hela dagen. 

Vissa dagar åt jag ett paket pizza/ost riskakor, eller 1 kg jordgubbar, ibland hade jag en påse 300g Cheese Crunches/Choklad (ca 1600 kcal totalt) som jag gick och smååt av under en hel dag. 

Min mat på den tiden var väldigt varierande, men samtidigt inte, för det var knappt mat jag åt. 

På eftermiddagarna, för innan dess fick man ju inte äta(?!), så planerade jag i huvudet VAD jag var mest sugen på, HUR min kropp kändes och HUR mycket jag vägde just den morgonen, det var dem avgörande faktorerna för vad och hur mycket jag fick äta totalt under just den dagen. 

Sen spelade protein, kolhydrater etc knappt någon roll. Sålänge kalorierna hamnade där jag vill ha dem. Kunde vara allt från 500 - 1600 kalorier. Ibland blev det mer, men då kompenserade jag alltid genom träning av något slag, plus att jag är ett "damp barn" som aldrig sitter eller står still i mer än 5 minuter. 

Det bidrog till att min vikt rasade på den tiden, vilket var vad jag ville. 

Det smått ironiska med det hela var också att jag visste, HELA TIDEN under denna tiden, ända tillbaka till det att jag var 6 år gammal att JAG VAR SJUK, fruktansvärt sjuk, och då pratar vi inte bara ätstörnings relaterat. 

Mellan mina 6-8 års ålder bad jag ofta mamma, kurator, vänner om hjälp, 'jag är sjuk, jag behöver hjälp, lägg in mig på sjukhus eller vad som helst, snälla jag behöver hjälp', det var något av det jag ofta sa, JAG BAD VERKLIGEN OM HJÄLP, jag grät aldrig, skrek aldrig, men jag bad om hjälp. 

Hjälpen som jag aldrig fick, förrän allt hade gått så jävla fel! 

Och då vägrade jag ta emot den, varför? 

Varför nekade jag hjälpen när jag väl fick den? 

Dum jävla fråga!!! 

Därför att jag bett om hjälp största delen av mitt liv, men ingen lyssnade eller tog mig på allvar under de 3-4 åren! 

Varför i helvete ska jag då ta emot hjälpen nu? 

När det passar DEM? 

"Fuck it! Dra åt helvete! Låt mig bara dö, jag gör ändå ingen nytta i denna äckliga, förstörda världen ändå!"

Det var tankarna som spelade i mitt huvud dag och natt. 

Jag visste att mina medmänniskor hade fullt upp med sina egna liv, det har jag vetat hela tiden, där jag växt upp har vi haft det rätt tufft, så jag kan förstå att folk inte orkade lyssna på ett litet barns "inbillade" (eller?) problem. Det var därför jag tystnade till slut. Stängde allting inne, låssades som att allting var bra, leende, skratt, prat och speedad utåt, men förstörd inombords. 

Så när jag väl blev äldre och började förstå hur man kunde räkna allt man åt, gjorde jag det. 

Det var så lätt! 

Busenkelt, roligt till och med! 

Hur man, med enbart några siffror, kunde styra sin kropp och vikt bara sådär! 

Kontrollbehov. 

Avleda tankarna alt fly från det ursprungliga problemet. 

Gör allting värre.

Min energi och ork sviktade heller aldrig, ingen huvudvärk, inget lågt blodsocker som gjorde mig snurrig eller svimfärdig. Visst tappade jag 50% av mitt annars sjukt tjocka hår, frös mycket mer än vanligt, ben stack ut överallt, kunde knappt sitta eller ligga utan att få blåmärke, men jag blev så gott som aldrig ledsen eller deprimerad under den tiden heller. 

Jag stängde av, min kropp gick på sparlåga eftersom jag svälte, vilket gjorde att den sparade in på alla 'onödiga' resurser. Jag blev oförmögen att känna vissa känslor, livrädd för för mycket närhet (kramar, mys osv), klarade inte av att känna eller hantera den där 'mänskligt känslomässiga' delen. 

Finns andra anledningar till det också.

Sedan barndomen. 

Känslomässigt förstörd. 

Får och kan inte visa. 

Då blir man bara sårad.

Onödigt. 

Men jag slutade aldrig bry mig. 

Jag slutade aldrig bry mig om mina närmaste, jag förlorade heller aldrig förmågan att kunna bli förbannad. Den har jag alltid haft, och en väldig kort stubin. Som blev såklart ännu kortare under min svält period. 

Men för att sluta babbla bort syftet med denna texten, som jag alltid har en tendens att göra när jag skriver, 'sjukdoms grej' eller bara av dålig vana..? 

Så, jag räknade, svälte och räknade, åt mindre och mindre, blev inlagd, där dem insåg att oj, denna tjejen bär runt på sjukt mycket ilska och temperaments problem, alla i min omgivning har redan vetat om detta hela mitt liv, så no big news!  

Det var DÄR problemen verkligen tog sin start, innan dem började med sitt skit, åt jag iaf hyfsat självmant, jag SÅG hur jag såg ut, till skillnad från många andra sjuka, jag såg allt, allt som stack ut, skinnet som var så tight och stramade över hela kroppen, hur rumpan bara var en platt benig sak, magen som sögs inåt så från sidan kunde du mäta mig med knappt ett vuxet pekfinger på längden. 

Jag såg och kände allt, jag äcklades av mig själv, hatade att vara så smal att jag inte ens var smal längre, jag var sönder-svält, skinn och ben. 

Och jag hatade det mer än allt annat. 

Men jag gjorde ju inget av detta för att "jag vill bli smal, vacker, fin, omtyckt blablabla" det där vanliga ätstörda skit snacket! 

Jag gjorde det till en början omedvetet, såg det som en kul grej som styrde mina störda tankar till något annat, mat, siffror. 

Sen när jag märkte att denna 'livsstilen' skadade mig och min kropp, blev det ju ännu bättre! 

Nu plågade, straffade jag mig själv genom köldskador, sprucken och torr hud, skav-och blåmärken över hela kroppen, för där var inget mellan ben och skinn som kunde skydda min kropp längre. 

Hjärta, lungor, lever, ALLT tog stryk, jag misshandlade mig själv genom att knappt äta, hur skönt var inte det? 

Jag behövde inte längre skära, fimpa, bränna, banka, slå, bita, slita, klösa, överdosera diverse tabletter, röka eller supa mig sönder och samman. 

Dock gjorde jag det efter tag ändå, en gång självdestruktiv, alltid självdestruktiv. 

I alla fall har man lättare för att falla tillbaka i gamla vanor, än någon som aldrig hållt på med sådant, även flera år efter man slutat med dem. 

Återigen.... 

Tillbaka till the point... 

Dem visste inte vad eller hur dem skulle behandla mig, förutom att trycka i mig mat och en massa sockrig juice och näringsdrycker. 

Jag åt, visst åt jag, men jag hatade varje sekund, jag satt där varenda dag och räknade ALLT dem lade upp på min tallrik, all dricka dem hällde i mitt glas. 

Jag lurade dem att säga exakt hur stora mängder och kalorier min mat innehöll, sen satt jag och skrev ner allt i skrivböcker, som ingen någonsin tittade i, inte ens försökte. 

Jag gömde dem inte ens! 

Jag lurade dem att lägga upp för lite mat, slippa näringsdrycker, röka mer än tillåtet, ge mig mer frihet och promenader.

Ångesten växte ändå, inte pga att jag 'kommer bli fet' för jag VILLE GÅ UPP I VIKT! 

Jag ville inte vara skinn och ben! 

Men jag ville ju dö, och det kunde jag inte göra om jag åt en massa. 

Sen började dem skicka mig från en avdelning till en annan, en tredje, där jag verkligen inte ens skulla vara! 

Där var personal som hotade, tog riktigt hårda grepp om mig, grepp som jag utan problem hade kunnat anmäla som grövre misshandel, för dem trodde jag var där av andra anledningar än ätstörning. Det var en av många anledningar till att jag fick riktiga utbrott, slog, bet, sparkade, skrek, dampade ur helt enkelt. 

INGEN TAR I MIG PÅ DET VISET! 

DET HAR JAG VARIT MED OM TILLRÄCKLIGT I MITT LIV! 

Dem skickade mig runt till säkert tio olika psykologer, gav mig tabletter och flytande mediciner (efter att jag tvärvägrat länge) hit och dit utan att ens kolla vad det var jag egentligen behövde.  

Så information mellan personal och behandlingen här i Sverige, Malmö och Lund för att vara exakt, suger!

Det tråkiga är också att detta ovan, det är inte ens hälften av all skit jag fått gå igenom. 

Där kom mer, både värre och lindrigare. 

Men det får tas en annan gång alt aldrig. Just pga det faktum att jag orkar inte tänka tillbaka mer på det, och att inlägget här har blivit waaaaay to much! 

Idag anses jag frisk. 

Jag räknar fortfarande kalorier, fett, kolhydrater, fiber, socker, fett, transfetter-, mättade och omättade, etc. 

Jag har aldrig i hela mitt liv varit såhär flexibel eller varierande när det gäller min mat, för idag äter jag äntligen mat! 

Näringsrik mat, som tar mig någonstans! 

Sen att det spårar ibland, ja, det sticker jag inte under stol med, men jag kan i alla fall vända det, även om det är svårt ibland. 

Dock vet jag många som idag räknar, påstår sig vara friska, men är långt ifrån det! 

Just go get some help...