Ju längre jag kommer i min medicinering ju svårare blir det för mig att förstå hur jag kunde göra som jag gjorde förut när jag var sjuk.
Men när medicinen plötsligt är slut. Och inga vårdkontakter plötsligt är tillgängliga längre (hej vården i Sverige ni suger som vanligt!)?
Några dagar har gått utan medicinen och den är ju tack och lov långtidsverkande, men som det fina gamla citatet lyder: "ingenting varar för evigt", så tunnas även effekten ut dag för dag.
Och just idag är det inte alls svårt att förstå varför eller hur jag kunde bli så sjuk som jag var.
Att försöka tänka, leva och prata själv, men samtidigt ha en drös av babblande röster i huvudet, där alla har olika åsikter och röster, är inte så jävla lätt!
Imorgon är det första jag gör att ringa och boka ett akut möte med första bästa läkare som kan skriva ut mina tabletter igen.
Med vänlig hälsning,
Bryter ihop...
Kommentera