Live fast die young

blir fortfarande frustrerad ibland. på mig själv, på min omgivning.

på hur jag kan bete mig på ett visst sätt ena sekunden för att nästa vända helt upp och ner på hela tillvaron.

på hur mina medmänniskor, arbetskamrater, kan hantera mina humörssvängningar på det sättet dem gör.

genom att stänga öron och ögon, när jag försöker förklara.

genom att inte vilja förstå eller ens ge mig en chans.

 

antingen är jag på topp, supertaggad, jätteglad, jättepepp, skrattar, pratar, tjoar och dansar runt på stället.

eller är jag helt nerkörd, längst ner på botten. jätte deppig, pisse förbannad och irriterad, hatar mig själv mer än allt, nästintill självmordsbenägen.

 

det stör mig något så ofantligt.

att jag aldrig kan, att jag aldrig kunnat vara den där "mitt-emellan" som alla andra tydigen kan vara?

jag är alltid hon som antingen ska "sätta sig ner och hålla tyst fem minuter", lugna ner sig, duracellkaninen.

eller den sura, tjuriga, arga, mest förbannade bitterfitta som satt sin fot på denna jord.

 

så har det ju alltid varit. 

antingen eller.

upp eller ner.

ut eller in.

 

aldrig har jag varit mellan.

aldrig.

 

kan se hur mönstret sträcker sig långt, långt tillbaka i tiden. 

ända tills jag var minsting, i blöja.

alltid allt eller inget.

sådan är jag.

 

och det är inte många som kan hantera det.