dörrklockan ringer. jag ignorerar den gällande signalen som skär i öronen. 
det börjar knacka på dörren, ju längre jag väntar, ju hårdare och mer maniska blir knackningarna. 
jag kryper ihop i ett hörn under trappan, i fosterställning. 
nej nej nej bara låt mig vara! 
knackningarna har nu övergått till skrapande och klösande på köksfönstret. 
jag hör, jag kan känna på mig att det snart kommer in, fönster som är gjorda av glas håller inte länge. 
varför bor vi i jävla glashus när vem som helst kan ta sig in när dem behagar? 
som naglar mot svart tavlan, jag trycker händerna hårt mot öronen, försöker desperat stänga alla ljuden ute. 
de hemska hjärtskärande tjuten, glas som splittras, skärvor som sprider sig över golv och bord som störtande fåglar. 
dimman som sakta sprider sig genom det krossade fönstret, in i huset, glider fram och tillbaka i rummen som om den letade efter något. någon. mig. 

kallsvetten som rinner längs med min ryggrad, mitt hjärta som pulserar likt en vild hammare, mitt huvud som bultar värre än när man har feber. 
jag kryper ihop ännu mer på det kalla golvet. 
snälla snälla låt mig gå, låt mig vara. 
dimman känner av vittringen, stanken av rädsla och dödsångest sprider sig genom både ben och märg, jag blir förblindad och kan inte längre varken se eller höra. 
som om någon tryckt ner min kropp under vatten, rörelserna är i slow motion och allt är suddigt. overkligt. 
är det verklighet, eller är det fantasi? 

jag vet ingenting längre.
ångesten kramar om mig, hårt, den har saknat mig. att jag inte saknat den det minsta kan jag inte säga. 
mina läppar har blivit förseglad med lim, jag kan inte ens kippa efter andan längre. 
självhatet och förnedringen, klaustrofobin och paniken fyller min kropp. 

ut. ut. jag måste ut. jag kan inte vara fast här. fängslad, en fånge i min egen kropp. 
jag måste ut. 
min kropp är för stor, för klumpig och äcklig.
fel fel fel fel fel.
vart jag än vänder mina mörk bruna ögon är där bara fel, fel fel fel, snälla gör något rätt då! skriker jag ut i ren frustration, till ett tomt rum...
jag är ensam, helt ensam, ännu en gång. 

dimman som bröt sig in, i mitt hus, i mitt liv, in i min kropp, är borta. 
allting ser bra ut igen. 
på utsidan.

men på insidan har kriget alldeles precis börjat. igen. efter så många år, trodde jag verkligen att jag skulle få mer än en månads tid att mår bra?  

en idiotisk patetisk liten drömmande skit är vad jag är, när jag på allvar tror att jag äntligen är på väg. 
var på väg.
mot friheten.

som blir allt mer avlägsen efter varje sekund som går. 

2 kommentarer

Amanda Essen

28 Sep 2013 17:05

Jag känner så igen mig. Allt är bra på utsidan, men på insidan är det världens krig. Det är så jävla jobbigt att kämpa emot. Man orkar inte. Men jag vill bli frisk. Jag tänker kämpa. Hur jävla skit och långsamt det kommer gå. Men jag tänker inte falla tillbaka. Det är som om sjukdomen styr mitt liv. Och jag lyder. Jag har förlorat allting på grund av min ätstörning, och det är för sent att få det tillbaka.

Svar: Det är aldrig aldrig ALDRIG för sent! Tänk inte ens den tanken. Du är stark, det är DU dom har all makt och alla redskap i världen till ditt förfogande, du ska bara lära dig bemästra dem och använda dem på RÄTT sätt. För du kan, ALLA kan. Bara man vill!

Det är precis som med träningen, allt sitter i psyket, du kan!

Våga inte ens tänka ta Ken på att ge upp! Aldrig någonsin!
Mia Olsen

sandra

13 Oct 2013 10:24

Alltså ni flickor är så starka. Jag tror inte ens folk förstår. Ni är fantastiska, och jag slår vad om att ni kan klara allt om ni bara ger er fan på det. Jag tror på er! Någongång kommer det bli bra, stå ut <3

Kommentera

Publiceras ej