Allt jag har gjort. Det jag har förstört. För mig själv, för mina så kallade vänner, som gav upp hoppet om mig, lämnade mig, för att jag höll så hårt om ätstörningen. All den skiten jag slängt på mamma, min älskade mamma, som tagit hand om och uppfostrat mig och mina fem syskon, haft hand om huset och jobbat, helt själv, från dag ett.
Hur jag förstört min kropp, min mage, skelett, tänder, leder och diverse inre organ. Hur jag kunde gå från att vara den mest socialaste, partypiggaste, gladaste, den mest överspeedade, mest impulsiva tjej i typ hela världen.
Till att bli den isolerade, tvångsmässiga, ångestfyllda, panikslagna, ensamvargen jag är idag.
Hur jag kunde missbruka den kontrollen jag har över min kropp, maten, och över dem jag älskar.
Hur jag tusen gånger om slitit upp mina fötter på dem eländiga gatorna här i byn där jag bor, gått och gått, sprungit, i panik, i tvång, i hat, i ilska, i rädsla. För mig själv. För mina tankar.
Hur jag kunde prioritera skalpellerna, knivarna, rakbladen, som orsakade de centimeter djupa jacken mina armar, rygg, hals, ben, mage och bröst, före mina vänner och familj.
Hur jag kunde prioritera att misshandla, plåga, svälta, att jag bokstavligt talat kunde välja ätstörningen och hatet mot mig själv, före allt annat här i livet. Jag kan inte förstå… Kan inte fatta att jag var så jävla totalt korkad, uppblåst, pantad och egoistisk.
Att jag inte sökte hjälp tidigare. Redan som sex åring… Hade jag behövt söka professionell hjälp för hatet, rädslan och tankarna jag hade om mig själv och min kropp.
Eller det är kanske normalt att en sex år gammal liten tös går runt och drömmer om att bli inlagd och få hjälp?
För att hon är så fruktansvärt rädd för sig själv?
4 kommentarer
Anonym
26 Jul 2013 13:36
Tyvärr kan man inte ändra på det som varit, men man kan ändra på det som ska komma:)
En flicka som är stark
30 Jul 2013 11:38
Stor kram och fortsätt att kämpa! Vi kan aldrig förändra dåtiden, men alltid framtiden!
Linnéa
13 Aug 2013 10:48
Ätstörningen är en bur man själv låst in sig i och kastat bort nyckeln. Det är fan så mycket lättare att gå in i en bur och låsa efter sig än att ta i av alla krafter för att tänja ut gallren så mycket att man kan ta sig ut igen när man är trött på skiten. Men det ska gå att rymma har jag hört. Kämpa på <3
therese
13 Aug 2013 20:52
finaste du. jag känner igen mig så väl i den här texten. jag undrar också hur man kan vara så idiotisk, så in i helvete blind och ständigt välja en ätstörning före ett värt liv.
livet med en ätstörning är inget värt liv. det är helvetet på jorden. och ändå väljer man det? framför kärlek, förhållanden. relationer, vänskap, familj, resor, aktiviteter, studier, arbeten osv osv. man väljer destruktivt framför positivt. det är så himla efterblivet att jag blir frustrerad på alla andra som gör det - ändå gör jag det själv. ekvationen går liksom inte ihop, HUR kan någon vilja välja helvetet? usch. man väljer att vara en fånge istället för fri, man kan när som helst komma ut ur buren men man väljer istället att sitta inne på heltid. samtidigt som man förstör sitt liv som man hade utanför. så ofattbart.
kramar. <3
Kommentera