Live fast die young

Jag sa till mig själv redan i morse, innan jag ställde mina köldskadade fötter på den där nedriga glasplattan att, om jag så mycket som gått ner minsta lilla hekto eller om siffrorna kommer att stå still, så får jag inte sätta så mycket som en lilltå på gymmet idag. 

Chocken (och faktiskt glädjen) som uppstod när jag insåg att jag låg på plus 0,5 kg sedan sist gjorde mig nästan modfälld ett tag, de gamla tankarna började genast cirkulera, hur kan jag ha gått upp i vikt? Jag har ju tränat och rört på mig mer på senaste tiden, visst har också ätit lite för snålt vissa dagar. Hur kan jag vara så otroligt korkad och tro att jag är smal? Jag har ju gått upp i vikt, glöm att det blir någon mer mat idag, glöm den där ökningen du planerat i snart en vecka. Glöm allt, lås in dig på rummet, svält, svält, slå dig själv, banka huvudet i väggen tills du får dem där ömma bulorna som ständigt gick runt med förut, slit av tussar av ditt hår, få så mycket ångest att du inte längre vet hur man andas, plocka fram saxarna, hammaren, skalpellerna, knivarna, allt som går att skada din värdelösa äckliga feta kropp med. Och gör det nu! 

Tankarna var där, och dem är där fortfarande. Varje dag, varje natt, varje jävla fucking minut och sekund dygnet runt måste jag höra på dem, låta dem slå på mig, hacka på mig, mobba mig, göra mig illa till mods, osäker på mina närmaste, på mig själv, få mig att hata mig själv mer än vad jag redan gör.

Men hur jävla ont dem än gjorde idag, så lyckades jag, på något ofattbart vis samla mig från att ta vågen och slänga den i golvet, ta skärvorna och skära upp mina magra, ådriga, beniga, äckliga armar. Jag lyfte upp vågen och gick in i mammas sovrum och sköt in den under sängen igen. Där den har stått sedan jag började missbruka den, för 9 år sedan. Det är en lång tid, en lång tid som gjort så att man liksom har hunnit vänja sig vid demonerna, matspöken och allt självhat.

Jag gick ut på toaletten, fixade mig lite smått och struntade till och med i sminket. Hur fan kan du skita i att sminka dig ditt jävla äckel? Du kan åtminståne försöka dölja ditt fula face!

Gick ut och packade väskan med grejer och planerade samtidigt ihop min dag i huvudet, det vill säga min matdag och såklart även andra viktiga tider hit och dit. Skulle precis springa till bussen för som vanligt är jag sen, när jag insåg... Frukosten då? Skit i den, inte fan behöver du mer fett på din kropp, du vaknade för fan klockan fyra inatt och var vrålhungrig och åt flingor med mjölk ditt jävla svin! 
En näve mandlar fick hänga med i väskan, en ganska rejäl näve, jag klarar mig inte från 8 till 12 på ingenting. Även om jag åt en liten frukost/nattmat för fyra timmar sedan. Det händer fan aldrig, men att somna hungrig är fan inget jag är något fan av längre, efter alldeles för många år och nätter på tom mage vet jag hur dåligt man mår till slut.

Bussen gick och jag åkte med, halvvägs till skolan kände jag hur hela magen vred sig av hunger, se där! Sa ju det, efter någon timme vaknar alltid min kropp till, så dem mandlarna kom väl till pass.

 

Hämta ut studentmössan med mina finaste fina vänner och sedan handla lite, en svenska lektion och en större lunch än vanligt, senare skrek rösterna ännu mer på mig. Men jag höll mig och traskade istället till bussen, snackade lite med trevlig människa och sen var jag hemma. Plocka upp, packa om, byta om, dricka vitamin-och koffein tillskott, hörlurarna i och musik på högsta volym, på med mina hyfsat nya Nike skor och ut i den underbara D-vitamin sprakande solen. Traskade på i ett lugnt tempo (för att vara mia-duracellkanin) och sedan in på gymmet. Löpbandet sattes igång, musiken likaså, sprang och sprang tills svetten pärlade och dumtankarna blev tysta. Jag kör fortfarande lugnt, jag har precis börjat med träningen igen efter hujeda mig lång tid, förutom dansen och gympan i skolan och ridningen har jag inte tränat ordentligt på år. Tack vare idiotiska demoner och matspöken som trasslat till det för mig.

Körde mig totalt slut idag, magen, armarna även benen fick sig en rejäl omgång att jag till slut låg över situps bänken och inte orkade röra mig. Vilade lite och körde sedan lite till. Avslutade med ytterligare lite löpning.

Behöver jag ens säga att jag mådde som en gud efteråt? 

Endorfiner, lyckan av att jag har bevisat för mig själv att min kropp är kapabel till så jävla mycket mer än att bara skada sig själv. Studsade hem, lika glad som jag varit hela dagen, för jag har varit på riktigt gott humör idag, knappt mått dåligt alls, trots tankar och hat.

Kom hem och åt en burk med vaniljkvarg och hällde i mig ett glas med havrechai, trots tankarna om att jag skulle bli fet av att äta mer än vad jag redan gjort. Du borde spara in på dig, du måste ju fan äta middag sen din idiot! Hur fan kan du vara så jävla korkad och dum?

Ja hur fan kan jag vara så jävla dum att jag faktiskt äter efter ett träningspass? Jo därför att jag vill ha muskler och en kropp som mår bra, och eftersom träning bryter ner och tar sönder musklerna så måste man äta efteråt för att de ska kunna bygga upp sig och bli större!

En lång härlig dusch och jag kom ut och luktade som en pepparkaka, inte helt fel kanske.

När det var dags för middag var jag hungrig igen, åt, mer än vad jag brukade, jag har faktiskt tränat och det är inte viktnedgång jag eftersträvar. Nej... Tänk: muskelmat så blir det lättare.

Hjälpa till med disk och grejs som behövs fixas och sedan var det kortslutning i skallen, totalt, helt slut, även om kroppen är matt i både armar, mage och lite i benen så känner jag ändå att jag hade kunnat hoppa upp och ner tiotusen gånger och springa tjugo varv runt huset, men huvudet hänger inte riktigt med min onormalt höga energinivå.

Så beställde lite smink och prylar med mamma istället, innan jag hamnade här, huvudvärk och trött skalle, men pigg och alert kropp. Ett vardagligt mia-dilemma alltså...

 

Och snart tänker jag gå ut i köket och käka igen, typ om någon halvtimme eller så, för varenda jäkla gång jag tränat/hållt igång mer än vanligt så blir det som ett hål i magen på mig. Kan äta mycket för att några enstaka timmar senare vara hungrig igen.