Live fast die young

Det börjar dra i hop sig.. två veckor kvar tills första advent ungefär, och jag går bara och längtar tills jag ska få lov att rota fram adventsljusstakarna (ja, vi har två stycken), få fingrarna fria att styla dem med mossa, mini tomtar och stjärnor. Och slutligen tända det första ljuset. Sitta och titta på ljuslågan och känna att nu är det frid, det är juletid och det är nu man ska få lov att njuta och känna glädje, liv och förnyat hopp.

Det är alltid så julen har varit för mig. I alla fall innan jul, självklart inte alla dagar, julen är också förknippat med en hel del stress och att-göra-listor innan det stora firandet. Men när jag väl får tid till det, passar jag på att sitta ner, gärna med en kopp varm glögg, framför brasan, med julkalendern rullandes i bakgrunden och mina gosiga små hundar bredvid mig. Med snön sakta fallandes utanför, i stora vackra flingor.

Tid för julmusik, glädje, hopp, gemenskap, bak, pyntning, granhuggning, kärlek, matlagning, juleljus, snö, frost och is, mysiga julfilmer på teven och adventsgåvor. Doften av kryddnejlika, kanel, ingefära, saffran, gran, glögg, pepparkakor, vanilj, nybakat. Värmen som sprider sig i hela kroppen, från topp till tå, trots att termometern visa flera minusgrader utanför. Att ta en lång promenad med en vän, hunden eller bara med sig själv, bland snödrivorna, göra snöänglar- lyktor och gubbar. Hänga upp ljusslingorna i träden ute i trädgården. Och att komma hem från skolan och jobbet klockan sent på kvällen, gå i mörkret som tack vare snön faktiskt inte alls är lika mörkt längre, se pynt, ljusstakar och ljus ljus ljus överallt.

Leende människor, stressade människor, öppna och godhjärtade människor, arga och snikna människor. Alla är välkomna att ta julen i sin famn och fyllas utav glädje och hopp. Alla är välkomna att fira och ha kul. 

Man måste bara våga, vilja och tillåta sig själv att känna julandan inom sig, för den besitter vi alla. Bara det att den märks så himla mycket tydligare på vissa.