är sjukt jävla förbannad just nu förmodligen mest upprörd. varför känner jag mig alltid som en jävla kokande kastrull när jag bli arg? hade kunnat fota in x antal personers face just nu. folk som sitter och snackar en massa skit. folk som inte har någon jävla respekt för någon annan jävel än för sig själv! är det kanske inte dags att växa upp? inse att du är inte ensam om att stå mitt på denna jävla jord.
♦
vet att jag egentligen borde kunna förstå deras så kallade skämt. vet att jag egentligen borde kunna stänga av och inte lyssna. vet att jag egentligen borde kunna acceptera att folk pratar så. sansa mig själv och "vara vuxen".
men jag vill och framförallt kan jag inte vara vuxen när det gäller sådant här. för det kallas en psykisk sjukdom.
jag är fortfarande för känslig för sådant. jag reagerar för starkt. ätstörningen väcks direkt ur sin slummer när folk pratar. och brottnings matchen börjar om igen. den kan hålla på i dagar, veckor, månader. medans allting för dem bara är ett skämt.
♦
oavsett vad ni säger, jag tycker det är respektlöst! för dem vet varför jag var inlagd i våras/somras, dem vet hur jag såg ut hela första året i gymnasiet. vad dem däremot kanske inte har en jävla blekaste aning om är att jag bara hade en månad kvar att leva om jag inte blivit inlagd!
men fortfarande. dem vet om mina problem inte för att dem bryr sig precis. bara för att jag äter någotsånärt nu i alla fall, tror dem verkligen att allting är som en dans på rosor nu?
att ätstörningen är borta? tänkte bara säga detta. att bara för att en anorektiker äter, betyder inte det att hon är frisk!
varje jävla tugga är en kamp. på liv och död för en ätstörd.
all jävla ångest och träningstvång som uppstår pga lite mat, har dem aldrig fått känna på, inte på det sättet.
hur man måste brottas, slåss, kämpa som på ett krigsfält, dag som natt. för att ens kunna äta ett salladsblad!
hur man inget hellre än vill dö, bara man ser minsta lilla centimeter hud av sig själv.
♦
nä. för dem vet inte. och kommer (förhoppningsvist) förmodligen aldrig, aldrig att känna hur det känns! för dem vet inte. och när dem håller på så här känns det verkligen som att dem inte give a damn shit about it!
jag var en månad nära döden höll på att ruttna inifrån och ut. okej. det är ju ingenting. det är sånna här dagar jag undrar varför dem inte bara lät mig dö? för att få lov att dö hade fan varit så jävla mycket enklare än att behöva kämpa, kriga, 24 timmar om dygnet. alla veckor. månader.
♦
för ni förstår inte. nej. ni vill inte förstå!
4 kommentarer
Joëlle
22 May 2012 15:55
Sv; Tacktack TACK! :) Himla mysigt med sommarkvällar, det var lixom sommarvarmt kl 23 på kvällen och jag gick i shorts och en tröja. KÄRLEK alltså!
Fan, hatar folk som snackar massa skit om sånt dom egentligen inte vet nåt om. Men du är stark! Och du har många som bryr sig, som jag. Jag känner dig inte, bara på bloggen du har. Och jag älskar dig blogg, en av mina favoriter faktiskt!
Kör på och ta livet med storm. De dagar det känns pest och pina, tänk på dom som är äkta och bryr sig om dig på riktigt! Folk som snackar en massa skit kan bara gå och gräva ner sig nånstans, för mer värda är dom inte.
PUSS OCH KRAM, DU ÄR UNDERBAR SOM DU ÄR
Charlotte (chaaanev)
22 May 2012 19:50
Du skriver så utrolig bra, og jeg kjenner meg ekstremt godt igjen i det du skriver. Ingen forstår....
nathalie.
23 May 2012 16:54
<3
Helene
30 Jun 2012 10:21
Det där är det värsta, att folk inte fattar. När man äter och ser frisk/friskare ut, då tror alla att man är frisk! Jag har aldrig varit mager, men det gör inte mina tankar mindre sjuka. Jag har gått upp och ner i vikt pga ätstörningen i två år, och jag mådde till och med sämre och åt mer kontrollerat (äs kontrollerat) under perioden då jag vägde mer. Jag har ibland försökt få vänner, pojkvän och familj att förstå, men jag har gett upp. Jag har försökt prata om mina problem, men eftersom jag inte är mager så förstår dem inte. "Men du ser ju inte ut att ha en ätstörning", "så smal är du ju inte, inte som en anorektiker". Sånt kan de kläcka ur sig och det gör att jag numer aktar mig för att prata om sjukdomen med dem. Eftersom de ofta säger saker som endast förvärrar det hela. Aldrig några stöttande förstående ord.
Begär inte att dina nära ska förstå, har du tur så gör de det. Men försök att inte ta åt dig av deras mindre förstående kommentarer som du säkerligen kommer att råka ut för ibland.
Kommentera