Live fast die young

Är så jävla irriterad på mig själv just nu, insåg att jag nyss råkat radera alla dem bra bilderna. Eller ja, dem med bättre ljus och jaddajadda. Riktigt surt känns det faktiskt. Nåja, slänger upp dessa i alla fall, för varje bild är faktiskt oavsett kvalitè ett minne, och det tänker jag inte låta glida mig ur händerna.

Även om denna julen (och typ hela året) råkat vara skit, så betyder det inte att jag tar vara på tiden jag får spendera tillsammans med min fina familj mindre. Från att ha varit ångestframkallande att umgås med alla dem till att tycka det är riktigt trevligt och mysigt, visst ska jag inte sticka under stol med att det är jobbigt, stressigt och påfrestande som fan att ha så många hemma på en och samma gång. Men jag tror jag börjar vänja mig pytte lite iaf! Heja mig!

 

Och angående det förra inlägget, tror min kämparglöd har börjat komma tillbaka lite. Inte riktigt redo att verkligen kämpa just nu, är fortfarande helt matt i hela psyket, men denna dagen har gett mig lite fler insikter. Jag har kanske inget direkt mål att kämpa mot som att bli en träningsnarkoman, ett hälsofreak eller liknande. Men vem i helvete har sagt att man måste vara det? Jo, min jävla idiotiska ätstörning säger det. Men jag säger då inte det! 

Jag har en familj, jag är moster och faster (ja jävlar, dags att känna sig gammal?) och jag älskar mina underbara syskonbarn, och mina syskon, och min vänner (de få som orkat stanna kvar trots all skit jag slängt på alla) och dem kommer jag orka lägga mer tid på när jag väl är så frisk jag kan bli. Så visst fan har jag någonting att kämpa för. Varför ge upp liksom? 

Kolla bara? Är dem inte underbara så säg! (Speciellt lilla tim på de två understa bilderna, världens underbaraste lilla skit unge är vad han är!)