Nogle gange bli’r jeg virkelig bange for hvad der ka’ ske med dig, du’ så lille og så god men den store Verden er så fejl.
Jag sitter och pumpar musik tills hela min arma skalle pulserar av värkar och mina öron tjuter utav tinnitus. Pendlar mellan panik, ångest, självförakt. Vill skrika, vill springa, vill slå, sparka och slita sönder mig själv.
Håll ihop mig, tryck min magra kropp, som enligt alla enbart består utav skinn och ben, hårt emot din. Tills du knäcker ett eller två revben, och ett utav de punkterat mina andningsorgan. Släpp mig sedan, låt mig ligga, låt mig kvävas, för jag kommer le, jag kommer älska, för jag vill ju inte leva längre?
Vill inte längre leva ett liv där jag styrs utav henne. Hon lever, bestämmer, styr, talar, bestämmer vad och när, andas mina andetag, formulerar mina ord…
Jag vill bara packa en väska och dra till Köpenhamn, hem till dem som älskar mig, accepterar mig och vill mig väl. Till de underbara människorna som jag hade kunnat ge hela mitt liv och min framtid för!
1 kommentarer
simone
27 May 2011 14:22
Så snyggt foto!
Kommentera